Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 ÄTTEN.
icke så länge, att bönderne kunde hinna i sina förhållanden inbördes
afkläda sig alla forntidens minnen.
Mellan ättens medlemmar fanns ett solidariskt ansvar. Om en
man hade begått ett brott, ansågs i viss mon brottet vara hela ättens.
Om någon befann sig i förlägenhet var det hela ättens pligt att bistå
icke blott med råd, utan äfven med dåd. Blef en person utsatt för
förolämpning, delades skammen och skadan af hela ätten. Till den
jord, som en man egde, hade hela ätten en viss eganderätt. Vigtiga
handlingar, som kunde verka bestämmande på en persons framtida
ställning, stodo under ättens kontroll.
Så stor vigt fäste man vid ättbandet i äldre tider, att när en träl
frigafs, var det icke nog att göra honom till en fri man, utan skulle
han äfven ättledas d. v. s. genom adoption upptagas i någon af de
bestående ätterna 1. Att icke höra till en ätt var att stå isolerad, att
vara i afsaknad af fulla medborgerliga rättigheter.
På detta sätt stod den enskilde icke sjelfständig gent emot sina
medmenniskor, utan folket bestod af ätter. Inom det personliga
området finna vi således samma splittring som inom det politiska: här
ätt vid ätt, der land vid land. Inom båda områdena uppenbarade sig
ock utvecklingen på enahanda sätt. Landens sjelfständighet angreps
och häfdes och de många små enheterna sammansmälte under tidernas
lopp till ett helt rike. Individerna löstes småningom från sitt
beroende af ätten och kom slutligen hvar man att intaga en sjelfständig
ställning, att sjelf bära ansvaret för sitt görande och låtande. Att
utjämna alla dessa skiljaktigheter var icke ett obetydligt verk, och det
verket, så vigtigt för utvecklingen af hela det svenska folkets
framtid, utfördes af medeltiden.
Jag vill nu framhålla ett och annat exempel på ättens
ursprungliga betydelse och på dennas gradvisa försvagande.
Hände det så illa, säger Gotlandslagen (kap. 13), att någon råkade
att dräpa en annan, måste han sätta sig i säkerhet genom att fly till
någon af de tre kyrkor på ön, som hade blifvit utsedda till fristäder,
men det var icke nog att våldsverkaren flydde: med honom skulle fly
fader, son och broder, och om de ej funnos till, skulle hans närmaste
fränder fly med honom. Hade någon blifvit dräpt, heter det i
Vestgötalagen, hade hans arfvinge skyldighet att namngifva banemannen:
var arfvingen ett barn, skulle den närmaste fränden föra hans talan,
var arfvingen så späd, att han ännu satt på sin moders knä, då var
det hon som skulle säga på hvem skulden hvilade. Denne,
underrättad att hans brottslighet var röjd, måste öfvergifva det samhälle,
hvars frid han hade kränkt: en dagvard fick han derefter äta
ihemmet, men redan när tiden för aftonmåltiden kom, skulle han befinna
1 I en senare tid bortföll upptagandet i en viss ätt och kallades då den frigifne icke
ättledd, utan helt enkelt frälsgifve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
