Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄTTEN. 95
sig i djupet af skogen, hvarest man hade rätt att jaga honom såsom
man jagar ett vilddjur. Men om blodshämnaren så behagade, kunde
brottet försonas med böter. Då ålåg det banemannen, att till den
dräptes arfvinge erlägga arfbot samt vidare att jämte fränderne
intill sjette grad erlägga ättbot: sjelf gaf han hälften af denna och
den andra hälften fördelades på fränderne, lika på fädernet och på
mödernet, samt efter den norm att hvart närmare led gaf dubbelt
mot det närmast fjärmare. Ättboten fördelades efter samma grund
på den dödades arfvinge och dennes fränder 1
allt var densamma, var tillämpningen olika i olika orter. Så heter
det i Östgötalagen (dråpbalken kap. 2 och 9), att om en man hade
blifvit dräpt, skulle hans arfvinge fälla banemannen vid den dödes
fötter; skedde ej så, skulle mandråparen föras till tinget och
halshuggas. Derefter skulle hans arfvingar gälda böter till konungen och
till häradet och ätten skulle erlägga oranbot, till hvilken
fädernefränderne bidrogo med två tredjedelar, mödernefränderne med resten;
sonen erlade hälften å hvardera sidan, den närmaste fränden gaf
hälften af återstoden och resten fördelades i lika lotter på de öfrige
ättmännen intill sjunde led.
Dråp var en handling af kraft; man måste gälda lif med lif, men
dervid stannade det. Neslig deremot var tjufvens gerning och
straffet var ock nesligt — tjufven skulle hänga. Men äfven här hade
slägten rätt att fria brottslingen och sig från skammen. Enligt
Helsingelagen (manheljesbalken kap. 28) skulle den, som begått en större
stöld, å tinget hembjudas åt fränderne till friköpning; vägrade de,
blef han utan dröjsmål hängd.
I vissa fall hade ätten rätt att yttra sig öfver en anklagads skuld
eller oskuld. Om någon anklagades för att hafva med råd eller
handling anstiftat ett dråp, säger Vestgötalagen (af mandrapi kap. 3) skulle
han frias eller fällas med ed af tolf fäderne- och sex mödernefränder.
Friades han ej, skulle han böta och berodde böternas belopp derpå,
om han fälldes af alla eller af de tolf eller endast af de sex.
Upphäfvandet af ättens betydelse vid gäldandet af brott begynner
på 1200-talet och fortsättes under 1300-talet: vi finna här samma
stadier i utvecklingen som vi förut funnit i lagstiftningen om qvinnans
ansvarighet. Birger jarls edsöreslagar uppställa grundsatsen: »ingen
man må förverka en annans lott, så skall enhvar ensam böta sin sak» 2.
När k. Magnus Eriksson under ridandet af sin eriksgata år 1335 hade
kommit till Skara, utfärdade han för Vestgöta lagsaga en stadge, i
hvilken bland annat förordnas, att ingen må tvingas att erlägga
ättstod. I samma konungs landslag finnes ättboten icke ens omtalad.
. Ehuru principen öfver-
1 Åldre Vestgötalagen af mandrapi kap. 1. Frändernes bidrag till ättboten kallades
ättarstod d. v. s. ätthjelp.
2 Östgötalagen, edsöresbalken kap. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
