Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 ÄTTEN.
Hvad en man genom eget arbete hade förvärfvat var hans
obestridliga egendom, öfver hvilken han kunde förfoga efter godtfinnande,
men hvad han erhållit genom arf, således från ätten, det skulle ock
bevaras åt ätten. Sålde han sådan jord, då kommo fränderne till
honom och sade: »du har illa gjort, du har sålt vår börd 1. På Gotland
fick man aldrig sälja sådan jord annat än under tvingande nöd och
det tillkom ätten att pröfva, om nöden verkligen var så svår.
Befanns en försäljning nödvändig, fick jorden dock aldrig säljas utom
ätten 2 och blef naturligtvis, då således all konkurrens utestängdes,
priset mycket nedtryckt. På fastlandet skulle arfjord, när
innehafvaren ville sälja henne, först hembjudas åt ätten, och tillkom det
bördemännen att bestämma priset. I detta afseende införde k.
Magnus Erikssons landslag en lindring; ättens rätt att lösa jorden
bibehölls, men priset skulle bestämmas genom kompromiss 3. Alltså äfven
i detta afseende frigjordes den enskilde i någon mon från ättens
förmyndareskap.
Men om ätten på detta sätt under århundradenas lopp miste
inflytande, förlorade hon dock ingalunda all betydelse. Tvärtom dröjer
än i dag ättkänslan qvar hos folket och torde väl, huru grundliga
nivelleringsarbeten än utföras, aldrig försvinna, så länge naturens röst
lärer menniskan att »blod är tjockare än vatten». Men slägtkärleken
är nu hänvisad till det rent privata området, och det vore sorgligt,
om han skulle utrotas äfven inom denna sista, heliga fristad.
Smålandslagen lät oss ana, huru bondedottern satt och väntade
på friarens ankomst; hur godt än hemmet kunde vara, den beroende
ställningen utbytte man gerna mot en odalkonas eller husfröjas
(huspreas, hustrus) myndighet och aktade ställning. Hon torde i de
flesta fall icke behöft vänta förgäfves, ty för att ett hus skulle stå
sig godt, behöfde det en husmoder. Men öfverflyttningen från
fädornehemmet till mannens gård var icke en enkel sak, ty det gällde
icke blott att åstadkomma ett rent personligt förhållande mellan de
tu, som skulle blifva ett. Såväl han som hon tillhörde hvar sin ätt
och deras förening innebar ock en allians mellan tvenne ätter och en
sådan måste inledas med all den högtidlighet, som man i våra dagar
använder, när det är fråga om att ingå ett förbund mellan tvenne
stater: man behöfde förberedande öfverläggningar, högtidliga ambassader,
ett moget öfvervägande af de vilkor som erbjödos, och slutligen ett
ingående af förbundet med noggrannt iakttagande af en sträng etikett.
Under förutsättning att inga lagliga hinder mötte, beroende på slägt-
1 Aldre Vestmannalagen, bygningabalken kap. 1.
2 Gotlandslagen kap. 28 (af aigna kaupi).
3 Egnobalken kap. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
