Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 MUND OCH HEMFÖLJD.
namnet mund och naturligtvis gäldades till qvinnans målsman eller
ätt. Fastän man fortfarande talade om mundköpt qvinna, hade likväl
seden förändrats så, att munden icke gafs åt ätten, utan utgjorde en
gåfva, som mannen lofvade att gifva sin blifvande hustru. Småningom
afvek man så betydligt från den gamla seden, att under det i vissa
delar af Norden (äfven i Vestergötland) mundgift kona betydde
lagligen gift qvinna, synes i Östergötland friarens mund icke hafva
varit nödvändig; det heter nämligen i detta landskaps lag, att i det
fall, då qvinnan af de sina erhöll en betydande medgift, skulle
mannen gifva en vidermund d. v. s. en mund, som utgjorde en
motsvarighet mot hemgiften, och ligger väl häri en antydan, att mannen
icke var skyldig att åt en obemedlad hustru gifva någon mund. I
Svealagarne synes munden dölja sig under namnet fästningafä.
Förbundets idé uttalas deremot i en ceremoni, som var oundgängligen
nödig och som hade urgamla anor, ty vi återfinna henne redan i den
indogermanska forntiden, nämligen det handslag, med hvilken
fästmannen och fästekonan knöto förbund, och hvilket beledsagades
af några formela ord såväl å giftomannens sida som å den blifvande
husbondens. I Bohuslän, som hörde till Borgartingslagens område,
yttrade fästmannen ungefär så: »jag fäster dig N. N. mig till egen
kona efter Guds lag och gode mäns samtycke och är du min
fästekona hädan af».
Fästmannens gåfva var icke den enda, som vid detta tillfälle
förekom. Dottern, som i äldsta tid icke var arfsberättigad, kunde man
för ättens heders skuld icke låta gå öfver i en annan ätt med två
tomma händer, utan gaf målsmannen med och åt henne en gåfva,
som hette hemgäf, hemföljd, haim fylgi (Gotland) eller ormynd.
Det senaste namnet förekom i Östergötland, hvarest var stadgadt, att
denna gåfva skulle bestå af bolster till hufvudet samt, när
omständigheterna sådant medgåfvo, jordagods, guld och silfver. Fästmannens och
giftomannens gåfvor blefvo dock vid detta tillfälle allenast omtalade,
de aflemnades icke förrän giftermålet var fullbordadt. Deremot
lemnade de närvarande fränderne redan vid fästningastämman vän
gåfvor! eller tillgåfvor2.
Långa förlofningar voro icke omtyckta; man ville gerna att
giftermålet skulle fullbordas innan ett år var förlidet 3. Brölloppet firades
i mannens hem och han skulle i god tid — landslagarne säga sex
veckor förut — komma öfverens om dagen med giftomannen. Det
1 Giftobalken kap. 3. — I Gotlandslagen heter det (kap. 20) att enka har hogsel
och iþ. Olivecrona antager, såsom det synes med skäl, att hogsel motsvarar
munden. (Om qvinnas giftorätt s. 192).
2 Namnet vängäf tillägges äfven andra vid fästningen förekommande gåfvor än
slägtingarnes, t. ex. fästmannens till fästmön (Vestgötalagen). Uppgiften, att i
Östgötalagen vängäf betecknar friarens gåfvor till giftomannen och hans fränder, beror på
en oriktig tolkning af verbet inna (»förvärfva» i stället för »utreda»).
3 Undantag härifrån gjorde naturligtvis de förlofningar, som ingingos mellan barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
