Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
178 TOMT OCH EGOR.
På den enstaka gården stod det naturligtvis egaren fritt att odla
efter bästa förmåga. Der kunde icke gerna uppkomma några
förhållanden af en art, som kan anses vara för medeltiden karaktäristisk. Jag
lemnar derföre de enstaka gårdarne å sidan, för att egna
uppmärksamheten åt byarne, i hvilka förhållandet mellan grannarne framkallade
egendomliga förhållanden.
Öfver hufvud hafva vi att tänka oss anordningen af byn och hans
egor på följande sätt. Samlingen af tomter med deras åbyggnader
utgjorde det centrala elementet. Närmast detta lågo åkrarne och de s. k.
åkerfasta ängarne, fördelade på delegarne i byn. Derutanför låg den
gemensamma betesmarken, ytterst den gemensamma skogen.
Naturligtvis inträffade det ofta, sannolikt oftast, att denna typiska anordning
icke kunde fullkomligt förverkligas. Det hände, som vi sett, att
nyodlingar voro upptagna på den gemensamma marken och kunde de
åstadkomma genomgripande rubbningar. Dermed vill jag dock icke
nu sysselsätta mig, utan påminner i stället om de afvikelser från
regeln, som med oafvislig nödvändighet framkallades af naturförhållandena.
Samlingen af tomter intog icke alltid ett centralt läge. Den odlade
marken, inegorna, kunde icke alltid samlas å ett ställe. Bergbackar
eller andra höjder, vatten eller vattensjuk mark trängde sig emellan, och
för odlingar måste man derföre söka plats hvarhelst naturen erböd sådan,
här och der. Det kunde hända, att betesmark eller skog icke fanns
på mer än en sida af byn. Det hände, att en bys skog stötte intill en
annan bys, men det hände ock, att en bys skog stötte intill den andres
åkrar. Det hände, att en by saknade hjordvall 1 eller skog eller båda
delarne.
I den by, som var lagd i laga läge och der icke trångmål hade
vållat utflyttningar, lågo tomterna med deras åbyggnader samlade intill
hvarandra. Byggnaderna fingo dock ej uppföras så tätt, att takdroppet
gjorde skade å grannens tomt, eller så att denne på annat sätt
hindrades; landslagarne säga i sina bygningabalkar, att å hvar tomt skulle
husen stå halfannan aln från gränsen. Närmast kring byn låg
vanligen en öppen plats, kallad tä (tå) eller bolstadsren, som skulle
vara (måttet vexlade i olika delar af landet) sex till nio alnar bred, så
bred, tillägger Östgötalagen, att å densamma tvänne vagnar kunde mötas.
Om denna fria plats än stundom saknades — det talas om fall, då
åkern gick ända fram till gården — så utmärkte dock ’tä och tomtarå’
(Vestmannalagen) gränsen mellan sjelfva gården och inegorna.
Lagarne kräfde, att byn åt två eller flere håll skulle medels väganläggning
sättas i förbindelse med ytterverlden.
Om egornas vidd kunde helt lätt tvister uppkomma, såväl mellan
tvänne byar som mellan tvänne gårdar eller, som det vanligen hette,
bolstäder i samma by. Vi kunna lätt förstå, huruledes i början, innan
1 Ligga två byar samman, den ene har hjordvall, den andre icke (Södermannalagen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
