Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄNGARNA. 189
taga hvardera två skäppors utsäde, ligga i olika gärden och pläga
besås hvart annat år.» Träden, och således äfven tvåskiftesbruk, omtalas
i lagarne för Vestergötland, Södermanland, Uppland och Helsingland.
På k. Gustafs afvelsgårdar, under den period, som aflöste medeltiden,
var tvåskiftesbruket rådande. 1
Under sommaren betade boskapen i det fria, i vissa trakter gingo
hästarne ute året om, men i hela landet var det nödvändigt att
insamla rikligt vinterfoder. Någon gräsodling kom icke i fråga. De
s. k. åkerfasta ängarne, som hörde till den i markland och attungar
indelade jorden eller hvilkas storlek angafs genom det antal lass hö,
som de under normala förhållanden afkastade, torde oftast hafva varit
otillräckliga. Man fick skaffa sig det nödvändiga tillskottet från s. k.
utängar, i mader och skogar, myrar o. s. v., i den ordning, som sed
och lag föreskrefvo.
Under det man i åkern åstadkom begränsning mellan bolstädernas
tegar genom att mellan två uppresta stenar plöja en fåra, nöjde man
sig på ängen med att mellan ändstenarne vada vad d. v. s. trampa
en rågång. 2 Gräset slogs med liar (falces,
jfr fig. 40), räfsades med rifvor, hopsamlades
i stackar eller hvålmar och kördes hem
på slädar (fig. 119), vagnar eller kärror. 3
Det är en af de under medeltiden odlade
växterna, som jag hittills icke omtalat,
humlen. I ett nyligen utgifvet arbete
uppgifves, att »före Gustaf I:s tid bedrefs ingen
humleodling här i landet» Detta stämmer
dock icke öfverens med verkligheten. Humlen
växer vild i Sverige, ända upp i landets nord-
119. Hökörning.
Fig. 119. Efter samma handskrift som fig. 47.
1 Enligt H. Forssells inträdestal i k. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien
(ännu ej tryckt). — Ensädesbruket förekommer ännu, enligt Ärrhenius, i
Norrbottens län, Vesterbottens lappmark, Särna och Elfdals socknar i Dalarne, Inlands
norra och södra härad i Bohuslän, Ale och Vättle härad i Elfsborgs län, i den
södra delen af samma län, i Kronobergs län samt inom vissa delar af Halland
och Blekinge — med andra ord i afsides bygder eller högtliggande, der berg och
kärr inskränka den mark, som kan odlas. Treskiftesbruket har sedan medeltiden
utbredt sig utom Skåne. Det förekommer mest, enligt Arrhenius, i Småland och
närliggande delar af Östergötland, i Vermland och Närike, i Hallands skogsbygd,
i Blekinge bland allmogen, på Gotland och Öland, i vissa delar af Vestergötland
och Dal, i Gestrikland, Helsingland, Dalarne, Medelpad och Ångermanland. Under
den tid, som ligger mellan då och nu, har detta brukningssätt äfven funnits på
andra orter, men å dem blifvit aflöst af rationelare brukningssätt.
Vada, som förr hade betydelsen ’gå raskt’ och således med en viss ansträngning
(i sammanhang med detta verb står gudsnamnet Odin), betyder numera allenast
’gå med ansträngning’ t. ex. i vatten, sand eller gräs.
I Södermannalagen (bygningabalken kap. 8) omtalas flere redskap, som användes
vid bergningen å ängarne: anhärfve (troligen andhärfve och då ursprungligen
lika med skördeharf, således antagligen, såsom Schlyter förklarar ordet, — räfsa),
häfle (troligen — hötjufva, egentligen — redskap för lyftning), læ ssestång (med
hvilken höt bands på fordonet), krokrep (som lades om höt och hvars ändkrok
fästes vid lässestången), töm, sele och vagn med tistlar och fyra hjul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
