Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
200 RÅTTOR, SYRSOR, LOPPOR.
munnen på barn, men att de voro mycket omtyckta, kunna vi sluta
deraf, att hjonen i Uppsala helgeandshus, enligt domprosten Andreas’
statuter af år 1305, hade tillstånd att hålla kattor. 1
Till husdjuren, ehuru icke till de af menniskan till hennes nytta
underhållna, kunna vi äfven räkna råttorna. De ansågos mycket
betänkliga. Råttorna och andra usla smådjur, säger Olaus Magni, såsom
mullvadar, grodor, gräshoppor m. m., hafva förderfvat jorden, förjagat
inbyggarne, skadat eller på ett jämmerligt sätt tillintetgjort hela
provinser. Man hade dock mot dem, utom kattorna, medel, som nutiden
ej känner. Det funnos personer, dess värre få till antalet, som egde ärfd
förmåga att genom blotta orden locka råttorna ur ett hus, som de
plågade, och föra dem ut på isen till en vak, i hvilken de gingo
godvilligt ned för att förgås. Det är skada att detta arf under tidernas
lopp gått förloradt. Figuren, som den gode erkebiskopen i sin text
åberopar, visar huru råttorna vandra utur ett hus och ned i en vak.
I bakgrunden ses en byggnad som är större än huset, men likväl
icke kan vara annat än en halfsferisk råttfälla. 2
Vintertiden fanns i stugorna äfven ett annat djur nämligen syrsan,
som sökte sig en fristad mot vinterkölden i närheten af härden och der
flitigt uppstämde sina sånger. 3
Om vi räkna råttorna till husdjuren — och jag kan som hemulsman
åberopa erkebiskop Olaus Magni — hoppas jag, att granntyckte läsare
icke upptaga illa, derest jag i detta sammanhang nämner ett annat
husdjur, som menniskan ej heller godvilligt underhåller, nämligen lopporna.
Jag omtalar dem hufvudsakligen, för att framhålla en egendomlig
uppfattning af dem, som under vår medeltid uttalats. Det heter nämligen
i ett förmaningsbref, som Johannes Matthiæ år 1515 skref till
klostersystrarna i Vadstena: »du djerfves förbanna icke allenast menniskor,
utan äfven andra Guds skapade varelser, kattor, hundar, foglar och
loppor. Kunde lopporna tala, skulle de förebrå dig, sägande: ’hvi
bannar du oss, dina foster? Du är vår fostermoder, fosterfader,
fostersyster, fosterbroder. Utläggningen till Jobs bok kap. 17 säger, att
loppor och andra maskar hafva skyldskap med oss, såsom barnen med
modern, och då du räknar din slägt dyr, glöm då icke att räkna lopporna
med i slägten» Slägtkärleken måste sannerligen hafva varit stor hos
den, som kunde med lugnt sinne fördraga lopporna, ty i ett annat
stycke, som var ämnadt till läsning för klosterfolk, heter det, att
lopporna omaka både natt och dag. 4
1 Det var dem deremot förbjudet, hvilket synes oss ganska naturligt, att hålla »grisar
och dylikt.» DS nr 1467.
2 Olaus Magni bok 17 kap. 20.
3 Olaus Magni bok 13 kap. 15.
4 Klemming, Skrifter till läsning för klosterfolk s. 141, 203.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
