Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKOGARNE. 201
Skogarne voro af stor vigt för folket genom sina rika tillgångar
på nyttiga råämnen, timmer, bränsle, gärdsle, ållon, bark, näfver, bast,
kol, tjära samt såsom tillhåll för villebråd af hvarjehanda slag. Någon
egentlig vård tog man dock ej om dem, man var mera mon att åt den
enskilde tillförsäkra åtnjutandet af hans fulla rättigheter.
Det talas dock om fridlysta träd. Med den ek, som växte å en
åker, fick man förfara efter godtycke, men ek i skogen fick man ej
fälla utan lof af alle delegarne. Det var måhända i främsta rummet
ållontillgången man ville skona, men tanken på det nyttiga timret torde
väl ock hafva gjort sig gällande. Det senare motivet var det helt visst,
som förestafvade rådets befallning år 1483 till den nyutnämnde
höfdingen på Kalmar hus Hans Åkesson att tillse, att ekskogen i länet
icke fortfarande borthöggs i samma skala som hittils. Hasselns helgd
synes icke allestädes hafva varit lika stor som ekens. Man ville dock
hafva den skyddad för nötternas skuld, som måtte hafva varit mycket
omtyckta. Det var för den, som vandrade genom en hasselskog,
förbjudet att plundra densamma. Man hade dock så pass mycket
undseende med den begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka,
att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren medgifvet att
plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till
hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen. Hasseln
hade för öfrigt af gammalt en helig betydelse. Derest tvist uppkom
mellan grannar om en sädesskyl, sökte egaren freda densamma genom
att vid sidan nedstöta en hasselkäpp. Det var hasselstänger, som
uppburo de heliga band, som under de fornnordiska sagornas tid hägnande
omslöto tingsplatsen, och med hassel begränsades äfven platsen för
enviget.
Man gjorde sträng skilnad mellan ållon- eller i allmänhet
fruktbärande träd1 (särskildt omtalas ek, bok, hassel och appel) och döf-
eller dödved, d. v. s. träd, som ej buro frukt eller rättare de träd,
hvilkas frukter icke hade någon användbarhet, samt underveden eller
buskskogen.
Brukningsrätten till skogen tillhörde jordegaren och bestämdes
efter hans andel i jorden. Hade någon sin jord utarrenderad, blefvo
förhållandena mera invecklade, alldenstund det kunde blifva tal om
jordegarens och landbons rättigheter. För dessa fall behöfdes
noggranna föreskrifter, och vi finna äfven sådana i landskapslagarne. Var
egendomen uppskattad till ett öresland — efter Svealandskapens sed —,
hade både egare och landbo tillträde till skogen och dennes innehåll.
Var egendomen mindre, men åtminstone ett örtugland, fick landbon åka
i skogen med ett ök för att hemta lass. Uppgick jorden ej till mera
1 En ållonskog, i hvilken man kunde föda tio svin, kallas i Södermannalagen en
gisningaskog. Med full gisningaskog menades den, i hvilken man kunde föda 40
svin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
