- Project Runeberg -  Sveriges medeltid : kulturhistorisk skildring / Första delen /
216

(1879-1903) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

216 LIFVET PÅ STORA FISKSKÄR.

broderlig kärlek af oss.’ Miste någon båt eller redskap, skulle de andre
lemna honom bidrag till att förvärfva en ny uppsättning. Om den
enskilde således hade stor fördel af sällskapet, så hade han ock mot
detta i dess helhet den förpligtelsen att aldrig bringa det på skam.
»Hvar och en salte och förvare sin fisk så, att hela sällskapet deraf icke
föraktadt blifver» Man litade dock icke härvid på hvars och ens
samvete eller hederskänsla. Ingen tunna fick slås igen, utan att
hamnfogden hade sett, att godset var godt och väl packadt.

Mot aftonen gingo båtarne å nyo ut, sedan hamnfogden hade
förnyat den öfliga signalen. Lördags- och helgdagsaftnar fick man icke
ligga för länge ute. Kom någon en sådan afton tillbaka från sjön
sedan sol gått ned, egde hamnfogden rätt att taga från honom snöre
och fisk, till förmon för de fattige.

Man var mycket angelägen att icke begå något helgdagsbrott.
Gudstjenst hölls på skäret, och ingen fick undandraga sig att deltaga
deri. Svordomar, öfver hvilka mycket klagas under medeltidens senare
del, voro ej tillåtne, allraminst ute på fiskvattnet, der de lätt kunde
borttaga lyckan. Man var skyldig vördnad åt laget och dess bud, åt
arbetet, ja till och med åt fisken: »den som vanvördar någon fisk och
den med orätt namn föraktligen nämner, böte sex mark.» Förseelser
bestraffades med böter eller man sattes i stocken eller man öfvergöts
med vatten. »Om någon för kort eller tärning på fiskläget till att
dobla med, doblar han till en mark, böte tre till konungen och hamnen,
så väl den som tappade doblet som den som vann. Orkar någon ej böta,
sättes i stocken först en natt och slås tio vattenämbar på honom. Sker
det om igen, sättes han i stocken för två nätter och man slår öfver
honom tjugu ämbar orent vatten. Hjelper ej ens detta, sättes han i
stocken för tre nätter och tretio ämbar slås öfver honom och sedan
visas han från hamnen.»

Man måste på skäret, efter som man vistades der länge, hafva
förråd af mat och dryck; fattades något, kunde hamnfogden sända hvem
han ville efter nytt. Att öl skulle vara begärligt för alle dem, som
lågo derute i solhettan, kunde hvar man begripa, och öl fördes ock
dit af månge spekulanter. Hvar och en sådan måste bjuda
hamnfogden på en kanna och förbinda sig att sälja ölet till det pris, som
denne ansåg motsvara dess godhet.

Vi kunna tänka, med hvilken glädje en ölbåt helsades och med
hvilken lust hans innehåll tömdes. Helt visst var ölet godt, derför
lemnades ju borgen i form af smakkannan åt fogden. Men ölet, i
öfvermått njutet, kunde bereda obehag. »Ho som går om qvälletider
på klippor och gör någon omak i sin dryckenskap och öfverdådighet,
med okristligt rop, skjutande eller bullrande eller kastar på en annan
stock eller sten eller kastar sönder någons båt eller rycker upp en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 4 11:11:13 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/medeltid/1/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free