Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FISKODLING. FISKENS BEREDNING. 217
annans gista, böta tre mark hvar gång» De två sista orden visa, att
man dess värre ej alltid blef vis af skadan.
Man afgaf skattfisk för hvart garn. Föreskrifterna äro något
varierande. Enligt en redaktion af skråt skulle den, som fiskade mellan
pingst och Olofsmessan, lemna en fjerding torsk eller strömming för
båten eller snöret, den som fiskade från slutet af juli till slutet af
september, var skyldig att lemna en val strömming för hvart garn eller,
om han blott torskade, en stig torsk för snöret. En ölförsäljare var
skyldig att gifva till kronan en val strömming för hvar tunna.
Hamnfogden deltog i fisket som de andre, men med en viss förmonsrätt, som
vi hafva sett; han uppbar dessutom för hvar tunna fisk, som såldes
eller köptes, en örtug och hade äfven rätt till konungsköp d. v. s. att
två dagar i veckan — var fisket klent, allenast en gång i veckan —
köpa af hvar fiskare en val strömming för 4 penningar mindre än det
gällande priset.
Friborne frälsemän och prester fingo fiska utan erläggande af skatt,
men de fingo ej drifva handel med hvad de erhållit.
Sålunda sörjde man för fisket. Olaus Magni (bok 20 kap. 31)
berättar, att man äfven på några ställen i Norden dref fiskafvel med stor
fördel. »Man gräfde en dam och släppte in fisk. I läglig tid tömdes
dammen, all fisken togs bort — och som man icke i dammarne höll
annat än sällsynt fisk, såldes fångsten med fördel — och sedan vattnet
åter blifvit infördt, släpptes dit annan fisk. Men rommen, som låg
qvar efter den förra fiskuppsättningen, genomgick sin naturliga
förvandling och då fick man en ny uppsättning af det gamla slaget.»
Man hade funnit, att ynglet af det gamla slaget växte mer, sedan andre
fiskar blifvit insläppte.
Fisken, som afsågs att tjenstgöra som föda året om, måste
omsorgsfullt beredas. Han lades på klippor eller träunderlag för att
torkas i solen; de torkade finska gäddorna voro mycket eftersökta.
Torkningen plägade föregås af någon saltning. Den torkade fisken
buntades hop och sändes på sådant sätt kring landet. Torsk saltades
och nedlades i tunnor. Slutligen röktes fisken, särdeles laxen, som
derigenom ansågs blifva synnerligen god och åts, förrän man drack
något, för att gifva aptit. Salt lax ansågs vara bättre än färsk, den
soltorkade gäddan ansågs bättre än den saltade. Den torra fisken
bearbetades med hammare, innan han bereddes.
Den fisk, som Sveriges vatten gåfvo, var dock ej tillräcklig. Man
behöfde äfven förse sig med baggfisk eller Bergerafisk (=— norsk fisk
eller fisk från Bergen). Sådan såldes i synnerhet i Lödöse.
I trots af zoologien omtalar jag i detta sammanhang själhunden.
Under medeltiden tog man det icke så noga med de systematiska
skiljaktigheterna, själen lefde i vattnet och var derföre en fisk. Man
kom ej till denna slutsats på måfå, frågan diskutcrades flitigt, af praktiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
