Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
218 SJÄLFÅNGST. QVARNAR.
intresse. Var själen en fisk, fick man nämligen äta honom under fastan,
då däggdjurs kött var förbudet. Emellertid hade själen oseden att gå
upp på land, och det plägade icke fiskar göral De som hade ömtåliga
samveten, plägade derföre, berättar Olaus Magni, gifva akt på i hvilken
riktning den sårade själen begaf sig. Sökte han fly uppåt land, då
var han ett däggdjur och köttet var icke lofligt att äta under fastan,
men vände han sig under flykten mot vattnet, då var han en fisk, och
allt var väl. Lösningen är alls icke otrolig för den, som känner
medeltidens sätt att räsonnera. Man åt köttet, man begagnade huden och
man beredde tran. För det senare ändamålet fanns utanför
medeltidens Stockholm, så långt undan att lukten ej skulle besvära, utmed
östra delen af södermalms norra strand en rad af själabodar, hvilka,
såsom mycket inbringande, hade kommit i händerna på en andlig
stiftelse.
Själen 1 jagades med spjut eller man fångade de tungt sofvande
djuren med långskaftade krokar.
Den tid, då säden maldes uteslutande på handqvarnar, var nu förbi.
Vattenmöllor eller vattenqvarnar förekommo i Sverige ända sedan
medeltidens början. Vattnet hölls samladt genom en dam eller ett
stämbord, försedt med luckor, som kunde uppdragas, kallade stigbord
eller flodgjutor, genom hvilka dels det öfverflödiga vattnet kunde
bortsläppas, dels vattnet släpptes ur rännan eller hon på hjulet, som
ofta var stort. När det i lagarne talas om stora ekar, kallas de
axeldigra, och detta ord betyder, enligt k. Kristofers lag, ekar dugliga till
axlar i qvarnhjul. Allt efter markens beskaffenhet, höjden af fallet
och dammen o. s. v. förekommo qvarnar konstruerade för öfver- eller
underfall. 2 Qvarnarna hade ofta flere par stenar, och mjölnaren var
berättigad att upptaga tull. Att man äfven förstod att mala gryn är
redan omtaladt.
Mången ville icke underkasta sig att betala qvarntullen, utan
föredrog att mala hemma. Men som det hade blifvit för tidsödande att
för sådant ändamål alltid använda handqvarnar, hade man uppfunnit s. k.
fotqvarnar af ytterst enkel konstruktion: ett vågrätt liggande
vattenhjul och en lodrätt stående hjulstock, som uppbar den löpande
qvarnstenen. 3 Som dessa fotqvarnar dels kunde genom sitt läge blifva
hinderliga för de gamla odalqvarnarna, dels minskade deras afkastning,
förbjödos de åren 1474 och 1485. Klagomål anfördes mot förbudet,
1 Själen skrefs under medeltiden sjæl. Den nu brukade formen säl är endast en
provincialism, som bör försvinna ur riksspråket.
2 År 1434 omtalas en öfverfallsqvarn med två stenar. Uttrycket förutsätter
naturligtvis, att äfven underfallsqvarnar funnos. Som qvarndammen vissa tider på året
var hinderlig för fiskens färder, måste, såsom redan är nämndt, på sina ställen
luckorna stå öppna viss tid vår och höst, och för samma ändamål måste de vara
stora. En handling af år 1442 omtalas 6 alnar vida flodgjutor.
3 Jfr Styffe, Bidrag del 4 s. CII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
