Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
232 GULD- OCH SILFVERSMIDE.
som bilda ringen, hafva blifvit. Något sådant lyte har jag dock aldrig
funnit hos de hundratal af ringar af denna modell, som förvaras i Statens
Historiska Museum och som jag noga granskat. Låset på dessa och
liknande ringar är alltid enkelt, ibland smakfullt. A ringarne fig. 77
och 78 hafva de yttersta trådarne blifvit sammanhamrade till aflånga
skifvor, af hvilka den ena försågs med en öppning, den andra med
en hake. Dessa ringar kunde således med lätthet öppnas, hvarförutan
de hade varit föga användbara, ty en ring, som är ämnad att bäras om
lifvet eller halsen, kan man icke träda på sig. Detta kan man
deremot i de flesta fall göra med armringar, och de äro derföre i allmänhet
försedda med lås, som allenast med svårighet öppnas. Vi kunna lära
deras beskaffenhet af fig. 81, 84 och 86. De båda ändarnes många
trådar, der sådana funnos, hamrades samman till hvar sin förlängd ten,
aftagande i tjocklek utåt, och hvardera af dessa ändtenar drogs ut, lades
sedan i cirkelform, böjdes om ett tag och leddes slutligen öfver till
den motsatta ändtenen, kring hvilken han lindades. Dessa lås, hvilkas
konstruktion för öfrigt är i Norden äldre än det arabiska inflytandets
tid, äro ganska prydliga.
Man skydde nakna ytor. Sätten att pryda dem voro mångfaldiga.
Å skaålen fig. 64 saknar visserligen sjelfva sidan ornament, men
enformigheten häfves af de tätt intill hvarandra liggande, radierande
förhöjningarna. God smak fordrade emellertid, att dessa förhöjningar icke
skulle fortsättas ända till kanten: deruppe behöfdes ett sammanhållande
element och man fick det i form af en slät kant. Men god smak
fordrade äfven, att denna släta kant skulle mista intryck af enformighet,
och detta syfte vanns genom att på densamma ingravera en rad af
kopplade ormar. Till yttermera visso förgylldes denna kant utvändigt,
och på enahanda sätt, med gravering och förgyllning, behandlades den
inre bottenytan (fig. 64 a).
Förgyllningen förutsätter bekantskap med qvicksilfver, hvilket åter
förutsätter en samfärdsel, som möjliggjorde transport af ömtåliga föremål.
De graverade ornamenten, hvilkas motiv äro lånade från den
föregående hedna perioden, äro tecknade med mycken säkerhet.
Örnamentet å den öfre kanten förekommer nästan alldeles lika å en sten,
som sitter i muren af Vamblingbo kyrka på Gotland. Att man
fortfarande bevarade förkärlek för de gamla motiven se vi äfven af fig. 94.
Derjämte använde man med fördel lineära motiv (jfr t. ex. fig. 95),
men man var mindre lycklig, när det var fråga om återgifvande af
bilder ur verkligheten. Menniskoansigtena fig. 96—98 äro ganska
barbariska.
De metallplattor, som skulle arbetas till smycken och för sådant
ändamål orneras, bereddes från början för sin bestämmelse. De
upphöjningar, som borde förekomma här och der, anbragtes antingen genom
gjutning eller ock genom drifning d. v. s. hamring eller pressning från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
