Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ATTUNGEN. 249
— dess utsträckning är i det föregående omtaladt — som vi finna
attungen d. v. s. åttondedelen som en teknisk term.
I Vestgötalagen heter det, att by skall byggas i attungar, att
skyldigheten att bygga led, gärdesgårdar och broar skulle delas efter
attungar, att prestgården skulle hafva ett halft markland jord, äng,
som under normala förhållanden gaf tolf lass, samt en åttondedels attung
i ut- eller byskifte, 1 att endast den hade rätt att gripa in i en så vigtig
byangelägenhet som byns skiftande samt full rätt till skogens
begagnande, som egde laga tomt i by, öresland och sex lass äng och
åttondedels attung i led, broar, gärdesgårdar och all annan byggnadsskyldighet.
Här är således attungen, ytterst hans åttondedel, af stor vigt för byns
indelning eller rättare vid fördelningen af bylagets skyldigheter. Lagen
— icke handlingarna — uppskatta jorden i mark- och öresland, hvarom
vi helt visst måste tänka på ordens sydsvenska betydelse, under det
att sjelfva jorden icke var indelad i attungar. Fördelningen af
byggnadsskyldighet m. m. efter attungar kan dock näppeligen hafva
uppstått, derest icke tidigare verkligen funnits en efter samma norm
genomförd jordindelning, hvilket antagande styrkes af det bestämda uttrycket
’attungum skal by byggiæ.’ Att attungen här är del af byn är fullt
omisskänligt.
Annorledes gestaltade sig förhållandena inom större delen af
Östgöta lagsaga och på Öland, för hvilka områden handlingarna
oupphorligt tala om attungar och bråkdelar af attungar i den ena eller den
andra byn. Man har påstått, att helheten för dessa åttondedelar var
något annat än i Vestergötland. För att pröfva giltigheten af detta
påstäende, skola vi till en början hålla oss till Östgötalagen.
De få uppgifter, som denna innehåller, tillåta oss icke att antaga
någon annan enhet än den Vestgötalagen uppställer d. v. s. byn. I
öster som i vester om Vättern bestämdes bymännens deltagande i
brobyggnad och hägnad efter attungen. Det finnes ingen annan skilnad
än den, att i Östergötland var attungen ett bestämdt jordmått, hvilket
i sin ordning omtalas i lagen under Sådana förhållanden, att det måste
antagas hafva varit en bråkdel af byn. Så heter det t. ex. i
bygdabalken kap. 2, att i by, som ligger i laga läge, skola tomterna gå fram
till den genom byn löpande gatan och då vid ett sådant förhållande
ojämnheter lätt uppstodo, föreskrifves, att halfva byn skulle jämka
(göþæ) med halfva byn, attungen med attung. Vid bedömandet af detta
stadgande kan man icke gerna tänka sig annat än att attungen står i
»
1 I den handskrift som prof. Schlyter lagt till grund för sin text, heter det (den
senare lagens kyrkobalk kap. 2) ’til enskifte’, men det är uppenbart, att man (hvilket
ock Schlyter antager) bör läsa såsom det i en annan handskrift heter, ’til
utskipte’, och betydelsen af denna term förklaras genom en tredje handskrifts
uttryck ’byskipthe’ (jfr jordabalken, i den tidigare redaktionen kap. 14, i de senare
kap. 33). För citat af lagens uttalanden om attungen, se ordboken i Schlyters
upplaga under ordet attunger’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
