Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
262 FÖRBUD MOT FÖR STOR EGENDOM.
det synes mig omöjligt att förlika dem, och deraf blir en ytterligare
följd, att vi icke kunna anse attungen vara en åttondedel af hamnan.
En och annan synes det måhända olämpligt att i ett arbete sådant
som detta intaga en vidlyftig polemik som den föregående. I
allmänhet delar jag denna uppfattning, men jag vågar anse, att mitt
förfarande i detta fall varit riktigt. För den stora allmänheten är frågan
om attungen ganska främmande och något bättre medel att sätta henne
in i frågan finnes näppeligen än framhållandet af de olika åsigterna
samt afvägande af skälen för och emot. I ett systematiskt arbete är
det tvifvelsutan oriktigt att ingå i en utförlig vederläggning af
meningar och hypoteser af en mera flygtig natur, men hvad en så grundlig
forskare som hr Styffe framställer kan icke så betecknas. Hans ord i
en fråga som denna har med rätta mycken vigt och derföre hade det
icke varit på sin plats att med tysthet gå hans mening förbi eller med
ett enkelt bestridande skjuta henne åt sidan.
De båda grunderna för beskattning, mantalet och jordegendomen,
voro under medeltiden icke oförenliga. Så många
undantagsförhållanden hade uppstått genom de maktegandes vana att åt vissa klasser
i samhället utdela förmonsrättigheter, att man måste motse den för
det helas bestånd hotande faran, att de skattdragandes antal och dermed
skatternas belopp skulle fortfarande minskas, och huru skulle man då
bete sig?
Man hittade på följande utväg. K. Kristofers landslag
(konungabalken kap. 30) innehåller en i senare förordningar förnyad föreskrift,
att ingen bonde fick slå under sig mera jord än han var ’’fullsæde’
eller besuten på och derigenom kom mantalet att åtminstone på ett
ungefärligt sätt motsvara ett visst jordmått. En sådan åtgärd var ock
nödvändig, i följd af seden att vid skatters gäldande grupper af ett
visst antal personer skulle lemna ett visst qvantum af skatt, hvilket
naturligtvis icke kunde ske utan en skriande orättvisa, såvida de i en
gärd förenade bönderne hade sins emellan mycket olika besittningar.
Också omtalas sådana skatter såsom utgående än efter mantal, än —
någon gång — efter jordmått. I den förut citerade Undervisning om
rikets ränta heter det t. ex. (s. 51) att Tuhundra härad är lagdt i 17
gärder, 6 bönder i hvar gärd, men också (s. 52) att »i Siende härad
äro 10 gärder och i hvar gärd 6 settungar, d. ä. 2 markland jord under
hvar settung, god och gill jord, och hafva som mest 6 bönder de 6
settungar» Vid grupperandet af de skattdragande för erläggande af
sådana gärder lades gerna 1 sextalet till grund. Så heter det t. ex., som
nyss anfördes, att i Tvar gärd i Tuhundra härad voro sex böndor. I
k. Karls utskrifningsbref af år 1452 (rörande Östergötland) omtalas
äfven sex bönder om hvar gärd.
1 Dock längt ifrån alltid. Det omtalas gärder, som gåfvos af 4, 8, 9, 12, 13 bönder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
