Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARKGÄÅLD. 273
gaf en half, den som hade tre, gaf två öre, den som hade halfannan
gaf ett öre. OÖftast angifves icke ändamålet så noga. Man begär en
gärd eller en hjelp ’för rikets fall och örligs skuld’ e. d. Dertill komma
de gärder, som länsinnehafvarne helt visst utan att uppgifva något
särskildt ändamål allt som oftast utkräfde. Hr Raven von Barnekow
fick årligen af Nyköpings län fyra eller fem ’hjelper’, vid hvilkas
utredande fyra till tolf personer voro i gärden.
Att här uppräkna alla de extra skatter, som jag funnit omtalade
i medeltidens handlingar, skulle blifva långt och i öfrigt föga gagna, då
helt visst de flesta tryckt allmogen utan att deras minne lefver i de
till vår tid bevarade urkunderna. Jag nöjer mig derföre med att
anföra några exempel.
Under 1300-talet var det mycket vanligt att utskrifva en skatt,
som kallades markagäld (subsidium marce et solidi) och erlades med
en mark eller mindre i öfverensstämmelse med hvars och ens
tillgångar, hvilka derföre behöfde för hvar särskild gång uppskattas. 1
Antagligen var det regel att en örtug erlades för hvar mark. Så
uppgifves åtminstone förhållandet år 1314 (DS nr 1982) och hade det vexlat,
skulle helt visst i brefven om de olika årens markgäld närmarc
bestämmelser om beloppet lemnats för hvar gång. 2
Under en senare del af medeltiden blef seden att lägga
förmögenheten som grund för att bestämma skattens storlek allt mer
aflagd. I stället blef den bestämmelsen gällande, att de skattebetalande
delades i gärder, en bestämmelse som var vida obilligare, om än det
icke var gifvet, att alle deltagarne i samma gärd erlade samma belopp. 3
Huru man anordnade bidragen, var för regeringen eller länsinnehafvaren
fullkomligt likgiltigt, allenast gärden utgick med det fastställda
beloppet. Någon gång förekom det obilligaste af allt, nämligen en
alldeles lika beskattning af hvart hushåll, utan att afseende fästes vid
dess förmåga att bära mera eller mindre. År 1384 utkräfdes en
markgäld, som skulle utgöras med 12 öre af hvar man. År 1389
bestämdes, att hvar och en som var man för sig skulle erlägga en
mark penningar. År 1460 utkräfdes likaledes en Pmark penningar af
hvart hushåll, år 1461 likaså, år 1463 fick hvar skattebonde betala
tolf öre, hvar landbo sex. Det var när denna sist nämnda gärd skulle
nppbäras, som tålamodet brast hos allmogen. Upplandsbönderne
vägrade att erlägga skatten och tågade i tusental till Stockholm, hvarest
de skrämde erkebiskop Jöns Bengtsson så, att han på eget bevåg
frikallade dem från hela gärden. Otaliga extra skatter utkräfdes under
de oroliga tider, då riksföreståndarne sökte häfda Sveriges frihet mot
1 Jfr hertig Valdemars påbud till Uppsala stad af år 1304 att utan tredska
underkasta sig estimacio bonorum’ DS nr 1906.
2 Förmodligen menas samma skatt med uttrycken silfvergäld och mjät (båda i bref
af år 13; 57); det senare ordet torde stå i sammanhang med verbet mjäta =— värdera.
3 Med afseende härpå jfr i det följande s. 275.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
