Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKATTELINDRING. 275
inkomster utöfver de ordinarie. Så utgick t. ex. några år en s. k.
femtonmarkgäld, af hvilken en tredjedel nedprutades då k. Erik år
1401 red sin eriksgata. Men bönderne voro icke nöjda dermed, utan
begärde skattens fullständiga upphörande. Detta beviljades äfven år
1403. Dr. Margareta medgaf, att »allmogen har haft mycken tunga och
vedermöda, i synnerhet sedan vi hitkommit till detta rike, endels har
detta vållats af stort örlig och tunga, som riket har varit åliggande,
endels har det vållats af sjelfsvåld, girighet och egenvilja, vår och våre
fogdars och embetsmäns, somt har man icke kunnat bättra, somt måtte
vi och de väl hafva bättrat, fast det dock icke skett, dess värre.»
Hädanefter skulle bönderne icke utgöra annat än deras årlige skatt
och »så mycket dertill som de gjorde i sankt Erik konungs och i andre
våre föräldrars och herrars dagar.» Dock skulle årligen utgöras fyra
dagsverk om hösten, fyra om våren och åtta dagsverk till konungens
fästen och gårdar.
Vädjandet till seden på den helge konung Eriks tid var tydligen
ett försök att tjusa allmogen, ty hans tid var fortfarande i folkets
hogkomst en gyllene tid, hvars återupplifvande var målet för dess
önskningar. Löftet att reducera skatten till hans belopp vid midten
af 1100-talet blir i betydlig mon qvalificeradt genom talet om ’andre
konungars’ tid, men deri låg dock en viss ärlighet, ty omöjligt var
det att återföra skatterna till deras gamla belopp alla förhållanden
hade under den långa mellanliggande tiden blifvit alltför djupt
förändrade, för att en återgång skulle vara möjlig. Erfarenheten visade
snart, att den förbättring som genomfördes år 1403 icke var af lång
varaktighet. Att emellertid dr. Margareta ärligt sträfvade att få
skatteväsendet ordnadt på ett sätt, som kunde tillfredsställa båda parterna,
kronan och de skattdragande, kunna vi sluta af det betänkande, som
samma år 1403 afgafs af riksrådet. I de län, som hade ett befästadt
slott, skulle allmogen till husets spisning gifva vintertiden fyra män
ett nöt, två får, ett svin, två gäss, fyra höns, 40 ägg, 40 lass ved, två
pund smör, ett pund råg, en mark ’redhampne’ (= reda penningar?),
sommartiden hälften så mycket, hvar man skulle dessutom gifva två
lass hö och 24 dagsverk. I län, der fäste ej fanns, skulle skatten
utgå med samma belopp, men dagsverkena voro tolf. Derjämte före-
slogs, att de grupper af fyra, som skulle utgöra skatten, ej skulle
bildas på måfå, utan skulle, sedan fogden tagit mantalet i häradet, en
tolfmannanämnd tillse, att två rike och två fattige skulle ställas samman
och hvar mans bidrag bestämmas efter hans ’makt.
Vi veta alla, huru efter dr. Margaretas tid tillståndet åter blef
betänkligt och slutligen blef sådant, att en allmän resning uppkom. Det
var med dennas motiv naturligt, att hon skulle leda till en
skattelindring. Redan i början af befrielsekriget, så snart Upplands lagman
hade slutit sig till det fosterländska partiet, befriade Engelbrekt all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
