Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
276 SKATTEFÖRENKLING.
mogen från en tredjedel af de dem pålagde skatterna. I detalj sakna
vi emellertid underrättelser om denna nedsättning, som måhända icke
gick ut på annat än att upphäfva ett och annat mera skriande
missförhållande. Det finnes nämligen ett bref af år 1436, der det erkännes,
att skatternas penningesättning varit i Finland mycket omild. När
den sattes för sjutton år sedan gick en Åbo- -penning för 6 små pengar
och 4 gjorde fullt för ett öre, nu deremot gällde Åbopenningen allenast
4 små pengar, så det gick 6 på ett öre. Stadgan hade derigenom
ökats med en tredjedel, som dock hade blifvit förlidet år afslagen.
Under tiden hade många rökar och mantal blifvit ödelagda, under det
de återstående fingo utlägga skatten för dem. Beslut fattades i följd
häraf om ytterligare nedsättningar, hvar femte rök och mantal skulle
afslås och mantalet förblifva sådant det då var, alla rökar, krokar och
bol skulle jämkas mellan socknarna och penningestadgan till slottets
byggnadshjelp skulle nedsättas.
Under dr. Margaretas och k. Eriks tid hade hvarjehanda
förändringar blifvit vidtagna med afseende på skatteväsendet. Under
tidernas lopp hade, såsom det föregående visat, olika skattetitlar
uppkommit och från att vara tillfälliga blifvit varaktiga, men ojämnhet
rådde och för regeringen kunde det vara i grunden likgiltigt af hvad
skäl skatten gafs, allenast dess utgående var en erkänd sak. Man sökte
derföre få hvart landskap att åtaga sig erläggandet af en bestämd
summa och om möjligt ville man få skatten utbetald i penningar, icke
som förut varit vanligt förnämligast i varor. 1 Det hela var onekligen
en förenkling, men medförde mycken olägenhet för allmogen, eftersom
klingande mynt oftast var på landsbygdon s sällsynt. I en stor del af
Finland, Vestmanland, Närike, Vestergötland och på Öland hade man
gått in på det nya systemet, men Öländingarne funno sig på
1420-talet föranlåtne att bedja om tillstånd att som fordom lemna skatten
i spannmål och boskap ’för Guds skuld och edert herradömes nåd.’
I många orter bibehöll sig emellertid det nya systemet ända till
medeltidens slut. 2 En följd af förändringen var emellertid den, att hvart
landskap var skyldigt att erlägga den stadgade summan oberoende af
den minskning, som kunde uppstå i de skattebetalandes antal. Om
någon fann sin anpart af skatten för dryg, kunde han öfvergifva
alltsammans, men den börda han sålunda skuddade af sig, återföll på dem,
som suto qvar och som derigenom bragtes åtminstone nära en
ekonomisk ruin. 3 Som exempel på storleken af de sammanslagne skatterna,
1 Denna åtgärd var så mycket naturligare, som städerne af gammalt i skatt erlade
en viss årlig summa. Jfr första kap. i andra boken.
2 Styffe, Bidrag del 2 s. XLV.
3 Sammanslagningen af skattetitlar föregick bestämmelsen, att hvart landskap skulle
vara ansvarigt för totalsumman, hvars fördelning då blef inbyggarnes ensak. Enligt
stadgan med Finland, sannolikt af år 1407, utgick skatten icke efter landskap eller
underafdelning deraf, utan efter jordmått, så att hvar rök skulle gifva 5 mark,
hvar krok 2 och hvart bol 10; beloppen förändrades dock snart, ty enligt Bures
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
