Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 6. Lapparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under äldre tid känna vi icke mycket, men ända upp i Medelpad fanns
ett Uppsala-ödsgods och dermed äfven en konungens ombudsman, dit
upp, och helt visst äfven till Ångermanland, sträckte sig yttringarna
af centralregeringen. Att vi icke från vår historias tidigaste skede
höra något berättas om ett ordnadt birkarlaväsende, bevisar intet mot
institutionens tillvara, då detta tidigaste skede är så fattigt på
handlingar, så fullkomligt lider brist på den norsk-isländska sagolitteraturen,
ur hvilken vi erhållit kännedom om de norska Finnfärderna. Det är
möjligt, att k. Magnus Ladulås utfärdat några föreskrifter rörande
birkarlarne, men det synes mig högst sannolikt, att deras verksamhet
börjats långt tidigare.
Betydelsen af namnet birkarlar har varit omtvistad. Utan tvifvel
står det i sammanhang med namnet på Birkala socken i Finland.
Men detta sammanhang kan tänkas på två sätt: antingen får man med
Porthan säga, att Birkarlarne från början utgått från den nämnda
socknen, eller ock kan man, med Styffe, förklara Birkala hafva varit
’ett af Birkarlarnes nybyggen eller faktorier för handeln med
Lapparne.’ Det senare alternativet anser jag vara det riktigare. Ordet
Birkarlar, i gammal tid understundom Birckarlar, torde böra skrifvas
birk-karlar och i sådant fall förra delen af ordet sättas i sammanhang
med det birk-, bjark-, bjærk- eller på nutidens språk björk-, som
förekommer i stadsnamnet Birka (på medeltidssvenska Bjærkö, nu Björkö),
i det svenska och norska uttrycket Bjærköa- eller Bjerkeyar-rätt, i det
danska birk. Att Birkarlarne ursprungligen skulle hafva funnits i
Finland och derifrån kommit öfver till Sverige är en mening, som
icke väl stämmer öfverens med de till vår tid bevarade urkunderna,
enligt hvilka uppenbarligen birkarlaväsendet förekommer starkast
utveckladt i Sverige. Att äfven i Finland birkarlar funnos, intygas icke
allenast af det finska ortnamnet Birkala, utan äfven af en handling af
år 1454, som omtalar, att Birkarlarne i Lule och Pite fått någre Lappar
genom rätt skifte med sina skiftesbröder i Tavastland.
Birkarlarne, äfven kallade Lappfarar (jfr det norska uttrycket
Finnfärd), hade uteslutande privilegium att besöka Lappmarken för att
der drifva handel, af Lapparne uppbära skatt samt af sina inkomster
lemna en viss skatt åt kronan. Förhållandet mellan birkarlarne och
Lapparne karaktäriseras i medeltidens språk som ett
eganderättsförhållande, birkarlarne sades ’hafva’ eller ’ega’ Lappar. Denna
eganderätt behandlades ungefär som eganderätten till jord; den fick, enligt
en år 1424 förnyad stadge, ej lejas ut till andra än till näste
bördeman eller lottegare, som i detta fall svarade mot närmaste granne.
Ett sådant förhållande innebar naturligtvis en kränkning af
Lapparnes frihet, hvilken i öfrigt kränktes genom den alltmer tilltagande
bosättningen inom Lappmarken, som af regeringen uppmuntrades i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
