Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HANDVERKARNES STÄLLNING I SVERIGES STÄDER. 341
icke uppkommo kring och i beroende af konungens borg eller
biskopens säte, utan uteslutande, försåvidt vi i forntidens skymning
kunna skönja förhållandena, alldeles sjelfmant å de orter, der folk af
en eller annan anledning samlades, så var det ej heller tjenareskarorna
som i städerna bildade den första uppsättningen af handverkare, utan
i stället var det den frie mannens hemslöjd, som utvecklades till
handverk i staden, på grund af den större omsättning, som derstädes kom
i fråga.
Om än i större städer, allra helst i dem, som stodo i lifligare
beröring med utlandet och från detta togo intryck, förmögenheten
samlade sig i händerna på köpmännen och skänkte dem en större social
betydelse än handverkarne, fanns hos oss icke den radikala skilnad,
som annorstädes framkallades af den ursprungliga ofriheten. Då
förnedringen från början saknades, kunde ej heller en våldsam reaktion
komma i fråga, icke något försök å handverkets sida att med våld
tillkämpa sig oberoende och betydelse i samhället. I Sverige synes
städernas utveckling hafva till större delen försiggått på fullkomligt
fredlig väg, genom normal inverkan af sig företeende omständigheter.
Och då hos oss 1300-talet icke karaktäriseras af en revolution till
handverkets förmon, så kunde ej heller senare hos oss kännas något
behof att nedsätta de öfvermodiga handverkarnes för långt drifna anspråk.
Något stadgande rörande handverkarnes rätt att komma in i rådet
finnes mig veterligen icke i Sverige. I utlandet hade bristen på
föreskrift i detta afseende åtminstone under medeltidens förra del varit
liktydigt med ett förbud. Hos oss icke så. Erfarenheten visar ock,
att handverkare i våra städer hade säte och stämma i rådet. För
Stockholm kan jag visserligen icke anföra något exempel före k.
Gustafs tid (1524), men för de smärre städerna finnas flere. År 1404 var
en skräddare borgmästare i Vadstena, år 1425 var en skomakare
borgmästare i Strängnäs (han omtalas år 1451 såsom f. d. borgmästare),
år 1504 var en guldsmed borgmästare i Skara och hade tidigare en
annan guldsmed haft samma värdighet i denna stad.
Liksom de styrande ville koncentrera handeln i städerna, så ville
de ock göra dessa till härdar för handverket. Att förbjuda all
husslöjd var naturligtvis icke möjligt, men af gammalt funnos på landet
’gerningsmän’, som arbetade mer än för eget och för de sinas behof,
som arbetade rent af till afsala. Hela medeltiden igenom finner man
i handlingar, som gälla landsbygden, gerningsmän omtalade, visserligen
icke ofta, men dock så pass många gånger, att vi kunna granneligen
se, att det icke är fråga om några enstaka undantagsfall. Af intresse
i detta afseende är det privilegiibref, som år 1342 gafs åt Vexiö såsom
blifvande köpstad, i hvilket skrifves: »likaledes vilja vi och bjuda, att
alle guldsmeder, kittelsmeder och andre gerningsmän skola flytta in
till staden före sankt Mikaels dag (d. v. s. den 29 september — pri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
