Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
350 SVENNEN.
men vi kunna vara fullkomligt öfvertygade, att i sådana fall antalet
var bestämdt genom särskild öfverenskommelse. Franska skrån
uppgifva som skäl för inskränkningen, att, hade mästaren flere lärlingar,
skulle det vara honom omöjligt att egna dem alle tillbörlig
uppmärksamhet; i ett franskt skrå föreskrifves, att lärlingen icke fick sättas i
en vrå, utan skulle han placeras så, att han både till höger och venster
hade goda exempel för ögonen. I fall en sådan vacker omtanke
bestämde lärlingtalets litenhet, var antalets fastställande en följd af
grundsatsen, att ingen mästare skulle genom yttre fördelar stå framför
en annan, utan skulle alle hafva samma garantier för bergning; det
var allenast skickligheten, som kunde åstadkomma någon skilnad genom
att göra den enes varor mera eftersökta än den andres, ehuru, då
produktionen var begränsad, ingalunda alle afnämares önskningar kunde
uppfyllas. 1
Den pilt, som lärt ut, blef gesäll eller, som det på medeltidens
språk hette, sven, mästaresven eller dräng. Den mästare, som antog
en sven, hvilken icke hade lärt ut, fick betala böter; så stadgas
åtminstone i tunnbindarnes skrå. Voro läroåren genomgångna i samma
stad, var det lätt att förvärfva sig kunskap om vederbörandes duglighet.
Annorledes var det med svenner, som kommo från andra orter, in-
eller utrikes. En sådan, som sökte arbete hos tunnbindarne, skulle
förete skriftliga bevis öfver sitt föregående förhållande, dessutom inför
verkmästaren göra tre profarbeten samt i embetets bössa nedlägga tre
mark penningar. Ett nödvändigt vilkor för alle var, att de skulle
hafva skilt sig från tidigare mästare utan anledning till svårare
klagomål.
Svenner staddes på helt eller åtminstone halft år; guldsmederne
kräfde en månads uppsägning. Der årsstädja egde rum, vexlade dagen:
hos köttmångarne Valborgsmessa, hos murarne helgonmessa, d. v. s.
1 maj eller 1 november. Der halfårsstädja förekom, voro fardagarne
1 I Frankrike gällde i öfrigt rörande lärlingen ungefär samma bestämmelser som i
Sverige. Lärotiden var oftast sex år, ibland kortare (3—4), ibland längre, ända
till elfva. Någon föreskrift om lärlingens ålder finnes icke, det talas om sådana
på åtta år, om andre, som redan voro gifta; de senare behöfde icke lefva i kost
hos husbonden, utan åtnjöto en skälig penningeersättning. För lärlingeskapet
erlades till mästaren en afgift, som i flere skrån var bestämd till ett visst belopp, i
några få öfverläts åt den frivilliga öfverenskommelsen. K. Filip den sköne
stadgade år 1307 den frivilliga öfverenskommelsen i lag, liksom han stadgade frihet
i afseende på lärlingarnes antal och lärotid, men denna mera frisinnade åsigt kunde
icke hålla sig vid sidan af de gamla traditionerna. Å andra sidan erhöll lärlingen
af mästaren antingen vid lärotidens slut en summa penningar eller under lärotiden
ett arfvode. Åtminstone i vissa skrån hade lärlingen tillfälle att förtjena
penningar. Så snart en lärling hos en parisisk guldsmed kommit så långt, att han
kunde årligen förtjena 100 sous utöfver hvad han behöfde till uppehälle,
förklarades hans lärotid slutad. Fordran att lärlingen skulle vara af äkta börd spelade
i Frankrike ingen rol. — Den äkta börden var deremot i Tyskland ett
oeftergifligt vilkor. Åfven der förekommo ’lärpenningar’, som tillkommo mästaren, af
hvilka intet spår förekommer i de svenska skråna. Jfr Fagniez’ och Neuburgs
redan anförda arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
