Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SVENNEN. 351
pingst och Mikaelsmessa (slutet af september). Att flytta förc fardag
var allenast i utomordentliga fall tillåtet.
Svennen skulle troget och ärligt arbeta åt sin mästare, icke genom
arbete för egen räkning eller på annat sätt undandraga honom sin tid.
Skräddareskråt förbjuder mästaren vid böter att gifva svennerne hel
eller half frimåndag. Om en sven försummade arbetet, var han skyldig
att gifva ersättning, antingen genom böter, genom afdrag på lönen
eller genom att efter legotidens slut hos mästaren arbeta en extra
dag för hvar försummad dag; hos smederne fordrades två dagar för
hvar försummad dag. Strängast voro tunnbindarne: för en dags
försummelse erlades två öre och arbetet uppfylldes, för två dagar erlades
en half mark och arbetet uppfylldes; försummades längre tid, hade
mästaren rätt att sätta svennen i häkte.
Äfven svennernes antal var begränsadt, ehuru föreskrift derom
saknas i alla skrån utom tvänne: en köttmångare fick icke hafva mer
än en sven, skomakaren tre. Hvardera hade derutöfver lärlingen.
Ju mera skickligheten växte, desto lifligare blef hos gesällen
begäret att blifva sin egen. Som detta emellertid var förenadt med
svårigheter, på grund af hvarjehanda förhållanden, till hvilka vi i ett
följande kapitel skola återkomma, fanns för dem, när tålamodet brast,
ingen annan utväg än att söka på enskild väg, vid sidan af skråt,
skaffa sig bergning. Skomakareskråt talar om ’svenner, som fara på
landet och buskhasa’, skräddareskråt om öfverskäraresvenner, som fara
i uppstädernas marknader och arbeta sommar eller vinter — hvilket
ogillades, eftersom de gode män i uppstäderna lära sjelfve hålla
tjenstesvenner, — guldsmedsskråt talar om svenner, som löpa kring på landet,
i synnerhet i Helsingland (= Norrland), med deras säckasilfver, 1 ondt
silfver och falskt; lyckades man ertappa en sådan förlupen dräng inom
stadens hägnad och egor, skulle anmälan göras hos borgmästaren.
Ehuru våra skråstadgar icke särskildt tala derom, ansågs det vara
nyttigt, att en gesäll icke för all tid stannade inom den stad, der han
hade genomgått sin första lärotid. Han behöfde se, huru man på andra
orter arbetade, för att vinna önskvärd skicklighet i sitt yrke. Den
stränga formalism, som under medeltiden gjorde sig gällande i otaliga
hänseenden, kunde icke heller saknas här. Dessvärre fattas i
medeltidens skrifter alla närmare upplysningar om den sed, som i detta
afseende herskade. Allenast från senare tiders bruk kan man sluta
tillbaka till medeltidens.
I Tyskland utgafs år 1708 af konrektor Frisius en bok, som
kallades Vornehmsten Künstler und Handuwerker Ceremonial-Politika och
innehåller en mängd då gällande regler för gesällernes beteende under
vandringen. Ur smedernes reglemente har Gustav Freytag 2 utdragit
1 Sådane svenner kallades äfven, efter säckarne, i hvilka de transporterade sina varor,
säckasvenner.
2 Vom Mittelalter zur Neuzeit s. 147 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
