Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKRÅORDNINGEN. 359
skrå, betala böter, ehuru i öfrigt ’hustrufolket är skattefritt’ d. v. s.
ej betalar afgift. Omkostnaderna för festen erlades före uppbrottet
från densamma och hade hvar broder rätt att på sin bekostnad
inbjuda en gäst. Festerna kunde räcka flere dagar.
De hade en aristokratisk karaktär, så vida som från deltagande i
dem voro uteslutne svenner eller gesäller. Om en mästare dristade
sig att inbjuda en sven fick han betala böter, lika mycket som om
han i laget hade infört en illa känd qvinna. Öfta hände det, att en
mästare eller hans hustru behöfde underrättas om något som tilldragit
sig i hemmet. Drängen eller pigan skulle, innan och medan budet
framfördes, stå på golfvet, fick derefter en dryck, men hade i öfrigt
ej lof stanna längre än ärendet kräfde.
I stället fingo svennerne hafva ett samqväm för sig vid de
tillfällen, då mästarne voro samlade i festligt lag. Misstroendet till dem
visar sig i budet, att en mästare skulle vara närvarande i deras gille.
Den nära sammanslutningen mellan embetsbröderne antog alltför
lätt den betänkliga karaktären af en förnäm afsöndring i förhållande till
det utanför, i synnerhet till det under stående. Embetets anhörige
gynnades på bekostnad af alle andre. Om en mästare dog, satt enkan
qvar i rörelsen ett år, ibland, om tillstånd erhölls, längre och gällde för
henne det af mannen uppgjorda kontraktet med svennen. En
bagareenka satt qvar i sex veckor och ett år och kunde få behålla rörelsen
så länge hon lefde och förmådde. Äfven till barnen sträckte sig
förmonerna. Hos skomakarne behöfde en mästareson icke gifva lärotunna
ej heller bjuda på mästarefrukost (vapenpenningar och mästaretunna
måste han utgifva), och en sven, som gifte sig med en mästares dotter
eller enka, behöfde icke vänta längre än en månad efter det han äskat
embetet — om den långa väntetiden för andra är redan taladt s. 354
— och skulle åldermannen undervisa honom i hans mästerprof, så att
det kunde vara färdigt vid månadens slut och behöfde han då allenast
gifva bröderne en tunna öl och en skinka med dennas tillbehör.
I utlandet följdes samma princip och framkallade der obehagligare
följder, i synnerhet under de tider, då folkökningen var stor 1 och i
sammanhang dermed antalet växte af dem, som egnade sig åt
yrkena, under det svårigheter yppade sig att inom dessa hinna mästarens
värdighet. Gesällernes sjelfkänsla vaknade och tiden var sådan, att
den enskilde betydde intet, derest han icke slöt sig samman med sina
likar i en förening. En sådan hade tillfälle att uppträda och utmärka
sig vid de tillfällen, då man kunde utveckla prakt, och under
medeltiden lade man mycken vigt vid det yttre, som drog allas blickar till
1 Den högsta folksiffran förekom i en del sydtyska städer under förra hälften af
1200-talet, i hansestäderna och i Preussen i början af 1300-talet, i början af
1400-talet inträdde ett stillestånd eller en tillbakagång, från 1450-talet inträdde åter en
stark tillväxt, som kulminerade inemot det tretioåriga krigets tid — enligt prof.
Schmollers i Tübingen-tidskriften 1871 s. 293 f. delgifna undersökningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
