Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STÄDERNAS FORNHISTORIA I TYSKLAND. 367
skapets rätt. I följd af denna förändring, som ytterst innebar ett
öfverlåtande på de andlige af större delen af konungens rätt i staden
och som finner sin förklaring deri, att konungarne, som fruktade för
den sjelfständiga utveckling, hvilken grefvarnes myndighet småningom
vann, funno det för sina och rikets intressen bäst att så snart sådant
kunde ske, minska grefvarnes makt och i stället höja prelaternes,
uppenbarar sig hos den fria befolkningen i städerna en ganska allmän
benägenhet att öfverlåta sin egendom åt kyrkan och dermed inträda i
ett skattskyldighetsförhållande till biskopen — de blefvo censuales —
och det slutade, åtminstone i flere städer, dermed, att hela den fria
befolkningen trädde i beroende af biskopens gårdsrätt. Då samfärdseln
och välståndet växte, vann stadsbefolkningen ökad betydelse. Biskopens
ministeriales (tjenare), censuales, som småningom vunnit förmögenhet
och anseende, samt från landet inflyttande frie utgjorde då en fast
sammansluten stadsaristokrati, som bildade det egentliga borgerskapet.
Af gammalt föll det sig helt naturligt, att biskopen vid afgörandet
af kommunala angelägenheter lät sina förtrogne bland de många
ministeriales uttala sina åsigter och när, genom de ottonska privilegierna,
området för och omfånget af biskopens myndighet hade vuxit, blefvo
äfven, såsom enstaka urkunder gifva vid handen, någre af stadens
öfrige inbyggare, som på latin nämndes burgenses, tillkallade att
deltaga i öfverläggningar, utan att de dertill hade genom någon skrifven
rätt minsta lagliga anspråk och således utan att detta biskopliga råd
hade någon fast organisation. Men småningom bildade sig emellertid
en häfd, att vissa mera framstående medlemmar af borgerskapet fingo
deltaga i afgörandet af stadens angelägenheter. Ju mer staden
tilltog i välstånd, desto mer blefvo borgarne medvetne af sin betydenhet
och manades deraf att söka vinna ökadt inflytande. Men detta allt
kunde icke i och för sig åstadkomma någon ny tingens ordning; det var
nödigt att ansluta sig till en redan befintlig stadsmyndighet, för att
vinna en ny rättslig ställning, som man mer eller mindre medvetet
sträfvade efter celler åtminstone åstundade.
Gaugrefven, som af gammalt hade utöfvat myndighet öfver den
icke kyrkliga delen af stadens befolkning — denna var genom
immuniteten fritagen — hade ju mera den kyrkliga myndigheten vuxit,
förlorat i betydenhet och uppträder numera som burggraf, men är
äfven som sådan en representant för det ursprungliga sambandet mellan
konung och folk. Sedan Karl den stores tid finnas äfven kyrklige
fogdar, som hade till uppgift att i viss mon kontrollera och hämma
utvecklingen af biskopens maktfullkomlighet, så att denna icke
upplöste sammanhanget mellan immunitetsfolket och riket, representeradt
genom regeringen. Borggrefven och fogden presiderade hvar och en
inom sitt ting och hade vid sin sida s. k. schöffen, ett råd af bisittare.
I detta hafva vi helt visst att se begynnelsen till stadens råd, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
