Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
368 RÅDETS UPPKOMST 1 TYSKLANDS STÅDER.
blef representanten för stadens frihet. Sedan konungens makt öfver
staden öfvergått till biskopen, rycktes hon ur dennes händer af staden
sjelf.
»Det är ganska klart, säger Heusler, att biskopen i alla ärenden
rörande staden, som han icke kunde eller ville sjelf afgöra, tillkallade
den främste embetsmannen i staden, borggrefven eller fogden. Fann
man det vidare önskligt att tillkalla ett råd ur borgerskapet, var det
lika naturligt, att det collegium, med hvilket den främste
embetsmannen stod i daglig beröring, kallades: bisittarne i domstolen utgöra
rådet, fogdens eller borggrefvens och dermed äfven biskopens råd.
Detta framgår af den märkliga omständigheten, att i
rättegångsförsamlingarna handlades äfven andra saker, att fogden använde tingen
äfven för andra ärenden, i öfverensstämmelse med urgamla
grundsatser, som tillämpades såväl på landet som i staden. Dertill kommer,
att en rad af vigtiga åtgärder, som biskopen vidtog ’med råd af stadens
förnämligare’, icke kunde utföras annat än på fogdens ting, t. ex.
bortskänkande af gods. Vidare måste vi besinna, att biskoparne i alla
mål, som icke gällde blodsdomar, kunde sjelfve presidera och ofta
gjorde det. Det collegium, som biskopen vid sådana tillfällen såg
omkring sig, blef äfven i andra angelägenheter hans råd» — hvilket »står
i sammanhang med den allmänna iakttagelsen, att under hela
medeltiden uppenbarar sig folkets deltagande i det offentliga lifvet
förnämligast i domstolsförhandlingarna. Så snart det forntyska rättsväsendet
hade vikit för den romerska rätten, gick äfven allmänandan hos folket
och all sjelfförvaltning under».
I fullaste endrägt arbetade till en tid biskopen och det af honom
tillkallade rådet. Men staden var aldrig genom biskopens öfverhöghet
lösgjord från sammanhanget med riket, ty biskopens makt berodde
just derpå, att han utöfvade henne å konungens vägnar. När
borgerskapet under nyttig verksamhet och växande välstånd kommit till
medvetenhet om sin ställning och i sammanhang dermed begynnte med
vaken blick pröfva förhållandena i staden och inom riket, och detta
just på en tid, då episkopatet hade trädt i opposition mot regeringen,
under Henrik IV:s tid, då ville borgerskapet ej längre böja sig under
biskoparnes maktfullkomlighet, det ansåg dem vara otrogne förvaltare
och i städerna visade sig en tydlig benägenhet att träda på kejsarens
sida. Det mest lysande exemplet i detta afseende lemnade Worms.
När sedermera under Fredrik barbarossa förhållandet mellan kejsaren
och episkopatet åter blef godt, försvinna i städerna de tydliga
försöken att resa sig mot biskoparnes myndighet, men under den
hvilotid, som sålunda uppkom, gick utvecklingen ingalunda tillbaka, utan
växte städernas mod och kraft och omkring år 1200 gjorde de sig
sjelfständige — konungens makt öfver staden, som till en tid varit
öfverlåten åt biskopen, öfvertogs nu af staden sjelf. Följdriktigt visar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
