Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
378 BORGMÄSTARE OCH RÅD.
ning samt i stället gifva borgmästare och råd deras lön efter lag. Denna
framställning blof dock icke bifallen. Saken torde likväl Sedermera
hafva blifvit löst, ty år 1487 åtog sig en borgare att bygga upp
stadsbadstugan mot rätt att under de följande fem åren uppbära
inkomsterna af densamma. 1
Den politiska betydelse, som städerna och derigenom städernas
råd hade i Tyskland, kan icke sägas hafva tillkommit de svenska
städerna mer än så vida, att staden genom dess råd kunde under de
oroliga tider, som så ofta förekommo, inverka på landets öden genom
att förklara sig för den ena eller andra parten, liksom äfven, sedan i
Sverige riksdagar börjat att hållas, i stället för eller åtminstone vid
sidan af herremötena, städerna voro vid dem representerade. 2 Ju
större en stad var, desto mer betydde hans vänskap och desto större
vigt kunde tillkomma hans ombud. Stockholm stod naturligtvis främst
af alla, såsom den största staden på det svenska fastlandet, och han
bar tydligen, ehuru konungarne der ej egde stadigvarande bostad, i
viss mon karaktären af hufvudstad. Riksrådet bestämde år 1473, att
guldsmederne i Uppland skulle en gång om året låta sina vigter
justeras af guldsmedsembetets verkmästare i Stockholm samt lemnade åt
Stockholms guldsmeder och deras verkmästare uppdraget att, då de
vid de stora marknaderna träffade guldsmeder från olika delar af landet,
tillse, att ingen af deras embetsbröder hade ’ogillt silfver eller guld
eller orättfärdig vigt’; ej heller fingo borgmästare eller råd i
Upplands uppstäder gifva burskap åt någon guldsmed, förr än denne inför
embetet i Stockholm gjort fyra mästareprof. Detta sistnämnda
stadgande torde hafva berott derpå, att i de smärre städerna fanns ej
tillräckligt månge mästare, för att de skulle kunna på ett tillförlitligt sätt
pröfva dugligheten hos dem, som begärde inträde i embetet. 3
Ännu mera framstår Stockholms företräde genom följande
tilldragelse. En borgare i Arboga vid namn Ravid, som den ena gången
efter den andre utmärkt sig genom illvilligt sinnelag och smädande
ord, hade år 1470 uttalat en önskan, att ’alle de herrar i Sverige voro,
skulle vara i helvete’, och att ’vi hade de tyske män igen, då fingo
vi lag och rätt i Sverige.. Detta hans oärliga tal’ innebar tydligen
1 Om de inkomster, som borgmästare och råd hade i de danska (således äfven de
skånska och halländska) städerna, jfr Allen, De tre nordiske Rigers Historie del 4,
s. 92 f.
2 I Danmark plägade ombud för städerna samlas för att rådgöra om sina
gemensamma angelägenheter. Så medgaf k. Hans år 1501, att de skånska städerna fingo
sända ombud till ett möte, som årligen hölls i Lund den 29 juni (Allen, anf. arb.
del 4, s. 29). För de svenska städerna känner jag icke formliga privilegier i detta
syfte, men städernas ombud brukade rådpläga med hvarandra å de större
marknaderna.
3 I Arboga funnos dock ett år åtminstone fem guldsmeder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
