Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LEKARE. MENIGHETEN. 387
Så var borgaren på alla sidor begränsad och kontrollerad i sitt
uppträdande. Myndighet mötte honom till höger och venster,
myndighet, som måste respekteras, och som han helt visst i allmänhet, i
känsla af ordningens nödvändighet och för öfrigt emedan en annan
tingens ordning under den egentliga medeltiden var otänkbar, med
nöje respekterade, så vidt han ville sitt och samhällets bästa. Men
äfven den klokaste och ärligaste kunde någon gång blifva förargad på
det myndiga rådet och dess tjenare. Det var dock ett slag af tjenare,
på hvilket han aldrig kunde stöta sig, emedan deras tjensteutöfning
aldrig kunde komma i kollision med hans eget välbefinnande och nöje
— jag menar stadens lekare eller musikanter.
Vi hafva talt om de två förnämsta beståndsdelarne af
borgerskapet, nämligen köpmännen och handverkarne. För ett ögonblick
må vi nu åter betrakta borgerskapet såsom en menighet ställd i ett
visst förhållande till det styrande rådet.
Trots alla olikheter mellan köpmannen och handverkaren, trots
alla skrån, trots den menskliga skilnaden mellan fattig och rik bildade
dock menigheten i en stad en homogen massa, sammansluten genom
nödvändigheten att upprätthålla stadens intressen gent emot alla andra,
som på dem kunde göra intrång. De gemensamma intressena voro
starka nog att göra sig gällande, ehuru det må medgifvas, att i vissa
fall voro de faror man hade att bekämpa icke synnerligen svåra. Jag
talar icke om omöjligheten att utrota hemslöjden på landet eller rättare
dennas öfverdrift (ur stadssynpunkt), som ledde till oloflig handel, ej
heller om de ingrepp, som gjordes i städernas handelsprivilegier genom
prelaternas och det verldsliga frälsets anspråk, utan allenast om
förhållandena inom staden. Under en tidig del af våra städers historia
mötas vi af ett förbud för frälset att besitta jord i Stockholm. 1
Ungefär ett fjerdedels sekel derefter (år 1335) klandrades, att adel och
prester åtminstone i Uppsala på sina köpta gårdar ville fritaga
näringsidkaren från stadens kronoutskylder, men stadens fri- och rättigheter
torde knappast hafva blifvit genom sådana bemödanden kränkta. Under
den följande tiden har jag icke kunnat finna någon för stadens
bestånd och välfärd farlig konflikt mellan borgerskapet och det inom
staden bosatta frälset. 2 I Stockholm synes det verldsliga frälset hafva
innehaft ytterst få gårdar 3 och förhållandet mellan borgerskapet och
1 Det härom af hr Tyrgils Knutsson utfärdade brefvet, som varit i Stockholms
stads egor, är förloradt, men i en gammal förteckning (tryckt i min upplaga
af Stockholms stads jor deboh del 1, s. 441) omtalas ’förbudsbref om gårdars och
tomters säljande i Stockholm och på malmerna till krigs- eller andliga stånden,
utgifvet af marskalken Thorkel Knutsson, utan årtal’.
I Uppsala synes frälset hafva vållat obehag. Professor Odhner anför ur stadens
privilegiebok en klagan från början af 1400- talet, att der bo månge, som vilja
pjuta, men få som vilja skjuta och till skatt hjelpa.
I Stockholms jordeböcker från 1400-talet omtalas en och annan frälseman som
husegare i Stockholm. I skotteböckerna från början af 1500-talet har jag icke
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
