Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
402 KYRKLIGA SKATTER I STÄDERNA.
gift haft att förbereda rådets beslut, att sörja för deras verkställande
och öfvervaka de särskilda finansorganerna. Slutligen fanns ett tredje
utskott, ’de tre’, som valdes för ett år, men regelbundet omvaldes, och
sålunda, i dess uppgift att bistå rådet (särskildt i förvaltande af stadens
skulder), bildade en ganska nyttig kontinuitet.
Äfven i arten af inkomster finnas mellan förhållandena i Basel
(och i Tyskland i allmänhet) och Sverige en ganska stor skilnad. Basel
erhöll rätt att uppbära transitotull af varor, som fördes genom stadens
område, det löste till sig i det närmaste alla biskopliga tullar, vågen
och mynträtten, biskopens rätt att sex veckor hvart år hafva all
vinhandel i staden; till slut fick rådet ock lägga all slags skatt på borgare
o. s. v. De åldsta räkenskaperna visa, att städerna hade sina förnämsta
inkomster af två indirekta skatter, vin- och mjölskatten, samt saltregalet.
Förmögenhetskatten förekommer i Basel allenast vid utomordentliga
tillfällen, men var i flere nordtyska städer, bland dem Lübeck och
Hamburg, liksom i Sveriges städer, en ordinarie skatt. Förhållandena voro
i dotta afseende så Soxlandeo, att man icke kan med säkerhet angifva
förmögenhetsskatten som ordinarie gärd vara i de tyska städerna regel.
I Norden var således i finansväsendet städernas och rådets
sjelfständighet mycket mindre än i Tyskland och, i följd af uppbördens
fördelning på flere händer, finansväsendet mera oordnadt.
Om andliga stiftelsers främjande var man i städerna mycket
angelägen, såsom vi se af de med många altaren och gudstjenster
utrustade stadskyrkorna, de många fristående kapellen, klostren,
hospitalen, fattighusen, för att icke tala om den religiösa sidan hos skrå- och
gilleväsendet. Deremot sakna vi nästan alla vittnesbörd om de kyrkliga
skatter, som voro ålagda städerna. Att hufvudtionden erlades i
Skarastiftets städer, är redan omtaladt (s. 290), likasom anordningen i
Enköping att borgarnes tiondeafgift löstes med en en gång för alla
bestämd personlig skatt (s. 289). Förmodligen var förhållandet detsamma
i öfriga städer. Strängnäs domkyrka hade af gammalt, heter det år
1358, hälften af tomtgälden i staden. I Skara gafs årligen före påsk
en skatt till kyrkan, kallad mollughagiæll, som år 1383 erlades af
husegare med 2, af enhvar som åt eget bröd med 1 örtug.
Jag skall nu söka skildra medeltidsstädernas utseende. För att
undgå faran af upprepanden och andra vidlyftigheter inskränker jag mig
till att i främsta rummet skildra Sveriges förnämsta stad Stockholm
och denna sådan han var mot medeltidens slut. Upplysningar rörande
andra städer äfvensom rörande de förändringar i förhållandena, som
småningom inträdde, skola, när jag så anser nödigt, införas som tillägg
Stadens läge var utmärkt. Uppland och Södermanland närmade
sig till hvarandra, icke med några ödsliga utmarker, utan med jord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
