Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STRÖMMEN OCH HELGEANDSHOLMEN. 409
bron, 1 som stöter intill den träbro, genom hvilken förbindelsen
underhölls med Helgeandsholmen och staden. Vid sandbrons östra sida
fanns ett kapell, helt visst, efter medeltidens fromma sed, uppfördt
till tjenst för vägfarande, som när de anträdde en färd, då mera osäker
än nu, kände behof att knäböjande vid altaret ställa sig under ett
högre skydd eller som, när de sågo resans mål för ögonen, önskade
uttala sin tack för lyckligt öfverståndna faror och mödor. 2
Med öronen fyllda af qvarnhjulens brus fortsätta vi vår väg öfver
träbron, hvars vindbrygga ligger nedfälld för en fredlig vandrare som
färdas om dagen, samt genom det vid dennas södra ända uppförda
porttornet och vidare öfver de två holmarne, som nu blifvit förenade
och dessutom genom utfyllning erhållit nästan dubbelt omfång mot
förr, förbi det till venster liggande Helgeandshuset med dess kapell,
en stiftelse af den olycklige hertig Valdemar Magnusson. Vi skola
framdeles se till, huru man der sörjde för sjuka och andra, som undan
arbetet och verldslifvets buller der sökt sig en fristad för ålderdomens
dagar. Äfven en vägfarande, som i staden ej egde bekantskaper eller
som kom sent, så att han ej släpptes in i staden, kunde här finna
härberge.
Helgeandsholmen midt i den forsande strömmen, hvars armar togos
i användning för qvarnar, var ett förträffligt bålverk för staden. 4 Det
skulle vara en stark fiende, som förmådde eller ens vågade öfver de
två första broarna och de två holmarne bana sig väg till den tredje
bron, som i sydvestlig riktning gick öfver till den egentliga staden.
Högt reste sig i stadsholmens nordöstra hörn det fasta slott, öfver
hvars murar och sidobyggnader det med Sveriges tre kronor krönta
midttornet lyfte sin hjessa. Till slottet anslöt sig i vester staden, som
här, mot det nuvarande Mynttorget, måste hafva varit i alla tider starkt
befästad, ty här reste sig det starka norraportstornet, hvars fasta dörrar
voro slutna om natten och genom hvilket ingen slapp in utan att kunna
göra reda för sig. För den, som dammig och trött anlände till staden,
var det tillfälle att i den helt nära stadsporten belägna badstuga, som
tillhörde Helgalekamensgillet, taga ett uppfriskande bad.
1 Sandbron omtalas i flere handlingar från medeltiden samt i berättelsen om
krigshändelserna år 1463, då k. Kristian lade sina skepp vid sandbron och, sedan
han sålunda skilt de två å Helgeandsholmen och Norrmalm lägrade bondhoparne,
anföll och besegrade hvar för sig.
Kapellet vid sandbron omtalas i jordeboken för år 1491 (min upplaga af
Stockholms stads jordebok del 2, s. 186). Förmodligeu är det detta kapell, som år
1311 omtalas såsom det nyss å norrmalm uppbyggda kapellet (DS nr 1791).
Sådana böneplatser i närheten af stadens portar voro under medeltiden ganska
vanliga. Utanför Vesterås t. ex. fanns vid hvardera af de tre till staden
ledande hufvudvägarne ett kapell; jfr Styffe, Skandinavien under unionstiden,
s. 250.
Att både i norr och söder om Stockholm funnos två porttorn, framgår deraf
att för båda ställena omtalas ’yttersta tornet.’ Alltså fanns der äfven ett inre.
Holmen var dessutom befästad. I stadens räkenskaper från 1500-talets början
omtalas ’muren på Helgeandsholmen.’
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
