Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STOCKHOLMS SÖDRA MALM. 415
Södermalm saknade icke andliga stiftelser. Från brons ända ledde
en väg utmed stranden åt vester och en annan åt öster, till
själbodarna. En tredje väg ledde åt sydvest till den hel. Maria Magdalenas
vid midten af 1300-talet anlagda kapell med den dertill hörande
fattigkyrkogården. Åt sydost ledde en väg uppför sandbrinken till den s. k.
löten, hvarest fanns ett kapell, helgadt hogkomsten af det heliga korset.
Detta kapell låg lika långt från rådhuset vid Stortorget som Golgata
ansågs ligga från Pilati palats i Jerusalem. Det var ectt fromhetens
verk att från Stortorget vandra hit ut, för att — derest icke det hela
skedde tanklöst — fördjupa sig i minnet af Christi sista
lidandesvandring, under bön och botlöften, isynnerhet vid de vårdar, som
utmärkte stationerna å denna smärtornas väg. Huru många sådana vårdar
funnos, är icke uppgifvet; allenast tre äro omtalade: två mellan stranden
och kapellet, utmärkande de ställen, der Christus sjönk till jorden,
dignande under korsets börda, och den tredje i kapellet, framställande
bilden af den senaste akten i det blodiga skådespelet, sjelfva
korsfästelsen. Denna slutstationens sten, fordom vittne till from andakt,
låg sedermera vårdslöst undanvräkt uppe på den s. k. pelarbacken i
närheten af Katarina kyrka, till dess han år 1851 blef, genom k.
Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens försorg, åter rest.
Man har satt denna stentaflas tillkomst i sammanhang med de år
1389 på Käpplingaholmen föröfvade grymheterna mot de svenska
borgarne. Enligt Messenii uppgift i den rimmade beskrifningen öfver
Stockholm, 1 tillkommo dessa stenar först i början af 1500-talet.
Liknande företeelser finna vi i våra öfriga medeltidsstäder,
naturligtvis med de olikheter, som stadens olika storlek, läge och andra
förhållanden framkallade. Gränsen mellan staden och landet var ut-
märkt med ett dike — i Uppsala omtalas detta redan under k. Knut
långes tid och namnet deraf bevarades intill nyaste tid af namnet
stadsdiksgatan — eller en s. k. grop, hvilket betydde detsamma, eller en
inhägnad, hvilken sist nämnda måhända ibland var lika simpel, som
Attundaland och Södermanland, vid hvilket tillfälle gamle bönder, bosatte i
gränsorten, visat mellan Arosboavik och Telged, som lågo i sjelfva gränsen och
bortom nyss nämnda byar, klippor, i hvilka jernringar voro ingjutna, såsom
det uppgafs, för att tjena som gränsmärken. Förmodligen bero de stridiga
anspråken derpå, att af gammalt gick gränsen mellan Södermanland och
Attundaland öfver Stockholmen, men då kristendomen infördes i landet byggdes
kyrka i närheten af gränslinien mycket tidigare på den norra än på den södra
sidan Solna kyrka hör till de äldre i vårt land — och dervarande
kyrkoherde utsträckte då sin verksamhet äfven till dem, som bodde strax i söder om
strömmen, hvilkas egor derföre räknades till hans socken. I senare tid
återvann den ursprungliga uppfattningen herraväldet; i våra dagar sitter, som
bekant, gränsmärket mellan Uppland och Södermanland på ett hus vid norra
delen af Vesterlånggatan. Huru kyrkans omvändelseverk förmådde bryta de
urgamla politiska gränserna, synes bäst deraf, att det från Skåne omvända
Blekinge gjordes i följd deraf till ett danskt land.
1 Tryckt i Silfverstolpes IHistoriska Bibliotek del. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
