Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
452 GATOR. RÄNNSTENAR. LIFVET UTE.
en sådan tillsägelse innebär en antydan derom, att borgerskapet i detta
afseende fullgjorde sina skyldigheter. I öfrigt torde renhållningen i
Stockholm varit lättare än annorstädes, eftersom åtminstone alla flytande
ämnen hastigt runno bort. Rännstenar funnos åtminstone mot
medeltidens slut, två i gatan. Den smala remsan innanför rännstenen ansågs
tillhöra det tillstötande huset. Åtminstone finnes från den tid, till
hvilken jag i detta arbete förlagt vår medeltids slut, i Jönköpings
tänkebok en förklaring, att det är biltogamål att (med spjut) stinga någon
innanför hans rännsten.
Skulle en af oss kunna företaga en vandring på en af medeltidens
gator, blefve hans intryck ganska egendomligt — skådespelet vore ett helt
annat än i våre dagar. För ett rekonstruktionsarbete i tanken kan någon
hjelp vinnas genom ett besök i en eller annan nordtysk stad, som
bibehållit åldrigt utseende. Husen vid sidorna af gator och torg voro ej
så enformiga som nutidens byggnader med deras hvitgrå rappning. Vi
hafva att tänka oss hus än af timmer, än korsverksbyggnader, än stenhus,
med teglets färg bevarad, måhända med ytan gjord ännu lifligaro
genom användande af olikfärgadt tegel. Ej heller hade den tiden
husen de långa mot gatan vända fasaderna: väl torde hus hafva funnits,
som vände den längre sidan mot gatan, men de omvexlade med och
voro helt visst färre än de hus, som stodo med gafveln i gatlinien.
Ej heller hade de åt gatorna vända husväggarna samma enformigt
jämna yta, samma regelbundna anordning af fönstren i långa rader,
samma rätliniga afslutning upptill: trähuset och korsverksbyggnaderna
läto den öfre våningen skjuta något fram öfver den undre, i
gafvelhusen suto visserligen fönstren i rader, men som de voro få i hvar
rad lockades ögat hellre att följa fönsterraderna i vertikal än i
horisontal riktning, och gafvelröstena med vexlande höjd och med sina
trappafsatser gjorde intrycket så mycket kraftigare.
Vida brokigare än nu var ock den menniskoskara, som rörde sig
på gatorna: mera omvexling i drägten, mera prägel i snittet, större
liflighet i färgen, mindre brådska i gången. Från borgaren, hans barn
och tjenare, skilde sig märkbart hofmannen, d. v. s. herretjenaren, med
sitt hofverande väsen; bland de rika och välmående och dem som med
ihärdigt arbete höllo lifvet uppe, så att de kunde ute visa sig snygga,
smög sig tiggaren i trasor, dock äfven de mera pittoreska än nutidens,
krymplingen, äfventyraren, hvars blick oroligt spanade efter tillfälle
till förtjenst, sedan 1500-talet ingått äfven medlemmar af ’de tattares
sällskap.’ På ställen der rörelsen var mindre lågo, för att finna hvila,
hopar af strykare, bland dem mången, som af sjukdom matt och
utmärglad ej orkade vidare, utan måste utan all beqvämlighet, värnlös
och hjelplös, å sitt tillfälliga hviloläger i det fria afbida det ögonblick,
då döden friade från de kroppsliga vedermödorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
