Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NATTVÄKTARE. 455
mera benägen än nu att rätta sig efter bud, som voro obehagliga.
Om de nattliga förhållandena gifva våra lagar så godt som inga
bestämmelser, men vi torde vara berättigade att på dem i hufvudsak
tillämpa hvad man hade föreskrifvit till efterlefnad i de danske städerne.
Mörkt var det på gatorna, ty annan belysning fanns ej, när himlen ej
gaf någon, än det svaga sken, som spridde sig från en oljelampa, af
fromheten tänd framför någon helgonbild; möjligen fanns på stora
torget framför rådhuset en flammande brasa. Efter ringningen i vård
kunde man ej heller påräkna någon ljusstrimma från husraderna.
Väktare gingo genom gatorna, parvis eller i flock — i Arboga
tjenstgjorde nattetid under den mörkaste årstiden fyra män — och väktarne
kontrollerades af dertill utsedde personer. Kontroll kunde ock behöfvas,
ty det var icke alltid händelsen, att borgaren sjelf med sin tjenare gick
ut, när turen kom till honom; det var nämligen medgifvet eller —
kanske rättare — det fanns en sed att leja andra, på det man sjelf
måtte få njuta natthvilan, och hurudan den lejde var, var kanske icke
alltid säkert.
Hade budet om absolut stillhet efter vårdringningen blifvit taget
efter bokstafven, skulle väktarne, då efter stadsportarnes stängning ej
heller främlingar längre kunde komma in i staden, egentligen haft till
uppgift att se efter, om tillbud till vådeld visade sig eller, naturligtvis,
om någon var djerf nog att försöka bryta sig in i de under lagens
hägn stående husen. Men dessvärre för väktaren var icke allt ljus
inomhus släckt, då det skulle vara det, utan samqväm fortsattes in på
natten. I Köpenhamn skulle väktarne utan vidare leda den, som de
funno efter kl. 9 vankande omkring på gatorna, antingen hem eller,
när det ej kunde ske, till häktet. Jag vet ej, om de köpenhamnske
väktarne togo detta efter bokstafven. Visst är, att i Arboga voro de
medgörligare. Åtminstone suto der på qvällen efter
kyndelsmessodagen 1461 — således midt i den mörka årstiden — guldsmed Mikels
svenner hos en borgare och drucko öl till elfva var slaget om natten.
Två gingo derefter hem, men den tredje gick till torget och sporde
väktaren hvad klockan var slagen. Denne såg ej till, att han kom hem,
satte honom ej heller i förvar till morgondagen, utan svarade honom
helt beskedligt att klockan slagit tolf och skulle snart slå ett,
hvarefter svennen fortsatte sin väg, såsom det synes, ej hemåt.
Jag sade, att stadslifvet, som inom ett trångt område
sammanpressade en hop menniskor, som de flesta hade sina kantigheter och
som ännu icke genom en grundligare bildning hade fått sinne och
seder blida, lätt medförde vådor. Ett bevis på kantigheter i lynne
och skick lemnas af de många öknamn, som vi spåra i tidens
handlingar — i verkligheten voro de naturligtvis ännu flere —, öknamn som
än bestämdes af något egendomligt i personens utseende, än tydligen
hänföra sig till personliga svagheter eller till någon mer eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
