Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
458 VÅLDSAMHETEEFE.
(herretjenare), gatan upp förbi ett lass, med hvilket en bergsman höll
utanför en gård. Den ene halkade med ene foten i rännstenen och
tog, för att hålla sig uppe, ett tag i bergsmannens korgar, hvarvid ett
på korgarne liggande svärd föll i gatan. Då han derefter gick vidare,
ropade bergsmannen efter honom: ’det var ingen mandomsgerning att
kasta mitt svärd i skarnet’. Herretjenaren vände sig om och genmälte:
’bannas, du horansson?’ och slog bergsmannen tre gånger med svärdet.
Gårdens egare skyndade då ut och förebrådde angriparen, att han slog
’en fattig man, som aldrig hade gjort honom något, men fick till
gengäld för sin inblandning ett yxslag på kindbenet, dock ej värre än
att han kunde springa in efter sin pålyxa för att hämnas. Under det
att han sprang efter herretjenaren, upphanns han af en annan, som
bakifrån klöf hans hufvud med en lång knif (1468).
Äfven i våre dagars rättegångsförhandlingar omtalas ganska ofta
betänkliga yttringar af öfvervåld, hvadan de anförda exemplen skenbart
förlora sin betydelse som vittnesbörd om karaktären af specielt
medeltidslifvet. Vi måste dock vid genomläsningen af medeltidens lagar,
vid granskningen af hvad andra samtida urkunder säga oss, tillerkänna
vår tid i umgänget menniskor emellan ett betydande framsteg. Ty
dels har man lärt att mera beherska sig sjelf och att i högre grad
akta andras rätt, dels äro handgripligheterna nu uteslutna från de
bildades kretsar, de svåraste våldshandlingar, som tidningarna förtälja,
utföras af samhällets s. k. olycksbarn. Men om vi i detta afseende
hafva anledning att med glädje konstatera bildningens framsteg i allt
vidare kretsar, måste vi likväl besinna, att de under medeltiden ofta
öfvade våldsgerningarna icke obetingadt få tagas som vittnesbörd om
idel råhet. Ett slag gifvet under den tiden betydde något annat
än ett slag nu, på grund af de olika förutsättningar, från hvilka det
ena och det andra utgick och utgår: icke rår medeltiden för, att den
utgör ett tidigt skede i den europeiska utvecklingen, lika litet som det
är vår förtjenst, att vår sena bildning i sig upptagit det goda af alla
de föregående tidskiftena. Det finnes i folkens liksom i individernas
lif ett stadium, i hvilket man i uppbrusningens första ögonblick helst
vädjar till den fysiska styrkan. Jag vill visserligen ej förorda metoden
till allmän efterlefnad, men nog torde det vara möjligt, att den, som i
hetsighet slog till, i grunden var bättre än den, som utan att slå till
går och gömmer på sitt agg eller låter det finna maskerade uttryck.
Var tidens lynne våldsamt, så saknades ej heller våldsamhet och
äfven grymhet i de straff, som utkräfdes af våldsverkaren och andra
förbrytare. Rättskipningen var vanligen mycket snabb, straffen gällde
mycket ofta lifvet eller kroppens lemmar, man dömdes till rep, man
rättades med svärd, man kunde mista huden d. v. s. risas, man kunde
mista öronen, man kunde få stadens märke inbrändt på sin kropp, och
var domen fälld, följde gemenligen verkställigheten omedelbart der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
