Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SNABB RÄTTSKIPNING. FÖRBÖNER. 459
efter, hvarvid man i regeln synes ej ens hafva tänkt på de lifdömdes
andliga behof och rättigheter; det berättas nämligen i Olai Petri
tänkebok om en man, som begärde att få komma i åtnjutande af Guds
lekamen — alltså förekom ingen dödsberedelse. Våldsam som brottet
och straffet visar sig stundom äfven ångern. Det hände år 1527 att en
man, som hade i Stockholm anklagats och dömts för sjöröfveri, befanns,
när han ur tornet hemtades ut till torget för att rättas, hafva med en
stor knif stungit hål i händer, fötter och sida, till hogkomst af Christi sår.
Som varnande påminnelser om den menskliga rättvisans stränghet
funnos utanför städerne galgberg eller stegelberg. Den norr om
Visby liggande galgen kan mycket väl hafva varit uppförd under
medeltiden.
Med största intresse följde stadens menighet
rättegångsförhandlingarna, icke blott med öronen, utan ock med tanke, vilja och mun.
Visserligen gladde man sig, när missdådaren blef straffad, ty deri
låg ju alltid någon garanti för bättre förhållanden framdeles, men
derjämte kunde man — så litet betydde ännu lagen — hysa fruktan
för agg från den straffades sida, och man kunde af en eller annan
anledning hysa medlidande med den, som stod för rätta. I Arboga gaf
man år 1481 två herretjenare till för Guds skuld och för deras
husbönders skuld, på det att de ingen borgare arga skulle med ord eller
gerning. Nog torde man få med fog misstänka, att farhogan för
husbönderne här betydde mer än begäret att efterlikna Guds
barmhertighet.
Medlidandet stannade ej i hjertat, utan det uttalades, och icke
blott man och man emellan. I den tid, då tidningar ännu ej funnos
för att representera den allmänna meningen, talade direkt folkets röst
och ofta lyssnade man till den. I vår tid är det endast konungens
högsta domstol, som är en court of equity; under medeltiden tog man
äfven i rådhusrätt och i häradsting hänsyn till alla slag af
billighetsskäl, liksom man kunde döma på egendomliga lagskäl — en brist på
ordning, som ej må förundra, då man äfven under den moderna tiden
vid svenska domstolar grundat sina utslag på bestämmelser i Mose
lag. Inför medeltidens domstolar visade sig den samlade menighetens
intresse genom förböner icke blott för qvinnor, utan äfven för män,
och de förböner, till hvilka domaren lyssnade, uttalades ofta af
qvinnorna, som således i detta afseende förmådde utöfva ett offentligt
inflytande. Dessa förböner synas oss med skäl i månget fall ganska
egendomliga. I Arboga fick år 1466 en karl, som utan minsta
anledning brutit sig in till en annan och slagit honom blodsår, behålla lifvet
’för dandeqvinnors böns skuld’. I Stockholm tiggde en piga år 1524 om
nåd för en oxtjuf ’sig till bonde’ — d. v. s. för att gifta sig med honom,
men då hon ej kunde försvärja byn med honom, dömdes han till stupan
och drefs ut ur staden. I Jönköping stod år 1460 en dömd tjuf på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
