Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STÄMMOR OCH FESTLIGA LAG. 481
känna sin och embetets vigt. Två ombud för rådet deltogo i dem,
mästarne samlades kring åldermän och bisittare, alle hade samma
rättigheter att deltaga i behandlingen af de gemensamma
angelägenheterna. Högtidligheten af det hela minskades ingalunda af pligten
att hålla förhandlingarna hemliga; en af embetet skulle öfvervaka dörren,
så att inge obehörige vunno inträde. Anständigt skulle det ock tillgå
på en sådan stämma. Det heter i murareskråt: ’nu äro bröder till stämma
komne och vilja sina ärenden tala, då skola alle bröderne vara tyste
och spake och i bänk sitta med fagra seder och fridsamme vara i
stämman, ingen får tala som ej framför sitt ärende eller uppkallats att
ingå i svaromål eller att aflägga vittnesbörd med någon sin broder,
ingen broder må framföra sin talan förr än den andre hafver uttalat,
som förut stod uppe.’ Men dessvärre voro lynnena oroliga och man
sprang ej sällan öfver de skrankor, som en billig anständighetskänsla
eller ett högvigtigt pedanteri uppställt. Mången hade ej lust att tiga,
sedan åldermannen medels klappning eller ringning äskat ljud. Det
kunde till och med hända, att man ej nöjde sig med att föra oljud
med munnen, utan att man trädde fram till bordet, der verkmästaren
satt, och slog näfven i bordet åt honom gång efter annan — glömsk
deraf, att böterna vuxo för hvart nytt slag. Det var så mycket
betänkligare att man kunde glömma sig så långt in på afvägar, då man
så innerligt väl visste, huru noggrann lagen var i sina föreskrifter:
den broder, som blef vred i stämman och gick vred ut ur stugan, var
skyldig att erlägga en mark vax, var han så vred, att han rusade ut
från gillegården, var straffet dubbelt, och gick han i sin vrede rent af
hem, stego böterna till ett halft pund, ja ett helt pund hade han att
erlägga, derest han var nog vildsinnt att i sin vrede vända åter till
gillestugan.
Faran att falla i sådana förseelser var naturligtvis större vid
gillesdrickningar, då ölet eldade sinnet och ännu flere voro närvarande,
således törhända ännu flere anledningar till förargelse. De stadgar, som
man hade uppsatt till värn för dessa gillesdrycker — de återkomma
i alla skrån ungcefär lika lydande — visa huru lätt glädjen blef störd.
Längre fram, i den åttonde boken, skall jag utförligare tala om
dessa gillesdrycker. Handverkarnes embeten stå till sin organisation
så nära de religiösa föreningar, som under medeltiden uppblomstrade
i stad och på land, att det vore olämpligt att här ingå i en redogörelse
för de sociala förhållanden, som den ena arten af dessa institutioner
framkallade, med uppskjutande af alldeles enahanda redogörelse till en
annan del af mitt arbete.
Det nuvarande slägtet, som vant sig att pröfvande betrakta de
förgångna tidernas arbeten, ända från de allra äldsta, eger till sitt
förfogande en mönsterverld af den mest brokiga beskaffenhet, hvilken
ock på det mest brokiga sätt användes. De som icke blindt löpa med
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
