Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BARKARE. GARFVARE. 489
Med tillredningen af pelsverk sysselsatte sig de, som med
vexlande namn kallades buntmakare, pelsere, skinnare, på tyska äfven
kallade kortzenwerter eller kortzener, på nutidens svenska ’körsnärer’.
Sveriges stora rikedomar på pelsbärande djur och den allmänna seden
att hafva å kläderna foder och bräm af pelsverk måste hafva gifvit
skinnarne i de svenske städerne rikligt arbete.
I Lybeck gjordes det skilnad mellan buntmakare å den ena sidan,
pelsare och körsnärer å den andra. De förre beredde alla möjliga
slag af skinn utom fårskinn, dock mest ekorrskinn, de senare befattade
sig aldrig med annat än fårskinn, framför allt med lammens skinn. I
Sverige innefattades både buntmakare och körsnärer under den
gemensamma benämningen skinnare. Rörande de lybska buntmakarnes arbete
finnes i deras skrå af år 1386 följande föreskrifter, som torde hafva
åtminstone i viss mon tillämpning på våra förhållanden: ett buntfoder
skall bestå af 3 timmer 2 skinn (= 122 skinn) och skall hafva en längd
af sju skinn; en grå mantel skall vara åtta ryggar lång och till fodret
skola användas 6 timmer 4 ryggar (= 244 ryggar); ett qvidfoder skall
bestå af 5 timmer 4 bukar (=— 204 bukar); ett hvitt foder skall bestå
af 8 timmer (=— 320 hvita bukar), till en röd mantel skola användas 5
timmer (= 200 ryggar) och skall han hafva en längd af sju ryggar.
Det ofvan s. 443 meddelade fallet från Arboga visar, att skinnare
ej blott hade att bereda skinnet, utan ock att sömma det vid kläderna.
Det var derföre nödvändigt att draga upp no
deras arbete och skräddarnes.
För att förvandla en hud till läder användes redan under
medeltiden tre olika medel: ekbark (på tyska lohe), alun och feta ämnen.
De som använda bark, kallades i Tyskland lohgerber eller berker, i
Sverige barkare. Med alun bereddes så godt som uteslutande fårskinn
af de s. k. hvitgarfvarne; på latin hette de, efter den metod de använde,
allutarii. De med feta ämnen bearbetande sämskmakarne har jag väl
ej funnit omtalade i någon medeltidsurkund, men då semst leder
omtalas för Malmö år 1544 och Stockholm 1546, torde det hafva funnits
äfven tidigare.
De lybske garfvarnes fördelning i flere embeten 2 bildar en stark
motsats till förhållandena i Stockholm, hvarest det icke tyckes hafva
funnits något eget garfvareembete. Det synes hafva varit allmän regel,
att skomakare egde att, med förbigående af garfvarne, sjelfve bereda
det läder de behöfde. I Stockholm voro skomakarne de ende, som
hade rättighet att barka hudar, hvilket framgår af följande yttrande i
deras skrå: ’ingen köpe bark i staden till salu, utom de som äro i
skomakareembetet’. Det är icke tänkbart, att garfvarne skulle hafva varit
ggranna gränser mellan
1 I Lybeck funnos rothlöscher, som färgade fårskinn röda, och russverwere, som
tillverkade ett svart, mjukt och tätt läder, som användes till skor och ett slags
hufvudbonad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
