Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
496 GLASMÄSTARE.
kärl o. d. af silfver, att glaskärl under denna tid voro sällsynta. Helt
visst tillverkades de ej heller i Sverige. 1
Fönsterglas kom under medeltidens början i bruk. Man nöjde sig
ej längre med tunna, något ljus genomsläppande stenskifvor, ty de gjorde
det dock alltför mörkt i kyrkorna, och de förhängen som man i början
använde framför fönstren, egde ej förmåga att afhålla väta och kyla.
I privathus torde man länge hafva nöjt sig med träluckor, ehuru i
städer och slott bruket af sådana ej kan hafva varit angenämt; voro
de slutna, var det mörkt, voro de öppna hade man intet skydd mot
väder och väta. Annat var det i de hus, som voro uppförda efter
gammal sed med fönsteröppningar i taket.
Särskildt i ett nordiskt klimat med snö om vintern, mycket regn
om vår och höst, måste en anordning med intet annat än träluckor
blifva olidlig. Man hittade på att i träluckorna göra hål, hvilka man
fyllde med ett glasstycke, med ett stycke tyg, med oljadt pergament
eller papper. Glasskifvor kunde man ej åstadkomma annat än af små
mått.
Från de enstaka hålen i luckan kunde man i de fall, då man för
en större byggnads-areal ville hafva mera ljus och större prydlighet
lätt leda sig öfver till ett fönster sammansatt af många glasbitar, hvilka
höllos samman med blylister. Man kunde icke göra glaset rent och,
utan att vilja det, fick man derföre ett på detta sätt sammansatt fönster
brokigt. Begäret efter prydlighet framkallade då en symmetrisk
sammansättning af afsigtligt färgade glasstycken. Fönster af olikfärgade
glas omtalas för Frankrike af skalden Sidonius Appollinaris (femte
århundradet), ja redan af Prudentius (omkr. 400).
Då man af de olikfärgade glasstyckena bildade ett mosaikartadt
helt, låg det nära till hands att låna mönstret från de förhängen man
tidigare hade brukat framför fönstren. Småningom gick man längre
och anbragte i fönstren bilder, till en början gemenligen medaljonlikt
inneslutna i ramar, som bildade afbrott i den tapetlikt ornerade bottnen.
Huru man härvid gick till väga berättas i Theophili Schedula
diversarum artium, ett för arbetets historia ytterst vigtigt verk från slutet
af 1000- eller början af 1100-talet. 2 På en träskifva öfverdragen med
slammad krita uppritades bilden, ramverket och ornamenten, som skulle
utföras, och hvar färg angafs med ett färgprof eller medels en bokstaf.
På hvar genom särskild färg utmärkt bit lade man derefter en glasbit
af samma färg. Konturerna återgåfvos på denna med blött krita och
allt öfverflödigt skars bort med ett glödgadt jern. 3 Sedan alla glas-
1 Olaus Magni säger (bok 13 kap. 35), att glaskärl voro sällsynta i Sverige; de
som der funnos, voro vanligen af grönt glas, som ansågs vara starkare än annat.
2 Författaren Rogker, med det antagna namnet Theophilus, var munk och
guldsmed i benediktinerklostret Helmershausen (Hessen). Jfr Albert Ilgs upplaga
af hans arbete (Wien 1874).
3 Diamantens användbarhet för glasskärning upptäcktes först på 1500-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
