Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GULDSMEDER: METALLENS BEHANDLING. 507
tidens smak, som uppenbarar sig i detta spänne. 1 Bronser förekommo
dock ofta gjutna.
Förkärleken för hamrade guld- och silfverplåtar förde med sig, att
man under medeltiden använde lödning mycket mera än under den
föregående perioden.
När det gjutna föremålet togs ut ur formen, var det ännu icke
fullt färdigt. Det behöfde afputsas och putsningen kunde göras ganska
grundlig. De slöa kanterna, ornamenten och linierna, som
åstadkommits genom gjutningen, behöfde göras klarare och skarpare;
prydligheten ökades dessutom genom ett flitigt användande af punsen.
Det är tydligt, att den uthamrade plåten måste undergå en ännu
mera invecklad behandling, när af henne ett föremål skulle bildas, när
t. ex. af ett stycke plåt skulle genom hamring åstadkommas en skål.
Oftast nöjde man sig icke med att låta skålens kanter likformigt
uppstiga från bottenskifvan, utan än gjordes den ene, än den andre delen
mera bugtig. Strax under den öfre kanten gjorde man gerna en
indragning, hvilken, jämte den starkare kanten, gaf ett uttryck af
sammanhållning just der skålen var som vidast och der ett sådant uttryck
kunde ganska väl behöfvas.
Man använde drifvet arbete i ännu högre grad. På det en större
yta ej skulle genom sin jämnhet förefalla tom och tröttande, åstadkom
man å henne omvexling genom att låta visse delar springa fram, andre
draga sig tillbaka; detta åstadkoms med mindre hammare, som, när
arbetet var af fin beskaffenhet, icke fingo vara af stål, utan gjordes af
horn eller trä. Den som var riktigt säker på sin hand, kunde på detta
sätt bearbeta ett halffärdigt föremål, som låg fritt för honom i handen
eller på arbetsbordet, men oftast lät man föremålet stödja sig mot något
sakta eftergifvande ämne, som modererade ett alltför starkt slag, som
ej lät ett missriktadt slag göra alltför stor skada. Smärre förhöjningar
och insänkningar gjordes med punsar.
De ytor, som man på detta sätt erhållit, gjordes ännu rikare och
mera omvexlande. På dem kunde anbringas filigran, korn eller
korniga trådar, som, bildande rika mönster, löddes fast vid metallens
yta. Voro filigranornamenten yppiga, sökte man genom drifning
höja vissa delar af föremålet, så att hufvuddragen icke drunknade i
mångfalden af små detaljer.
På en slät yta åstadkom man vexling äfven genom att i henne
med stickel gravera — gräfva hette det på medeltidssvenska —
ornament och figurer.
Vidare förgyllde man hela föremålet eller delar af detsamma,
hvarvid man aldiig sökte genom den tunna guldbeläggningen gifva åt
silfret ett falskt sken af att vara guld. Huru man prydde med ädla
1 Jfr om detta Månadsbladet, nr 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
