Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
508 GULSMEDER: INFATTNING AF STENAR.
stenar och perlor, med emalj och niello, skall i det följande närmare
omtalas.
Inkrusteringar med guld och silfver i jern voro under den senare
jernåldern icke ovanliga, men förekommo, synes det, endast sällan under
medoeltiden.
Man kände äfven konsten att färga metallytor. På ett och annat
jordfunnet silfverföremål ser det ut, som om silfret skulle vara färgadt,
men man måste med en stor försigtighet draga en sådan slutsats, ty
den nuvarande färgläggningen kan bero på inverkningar af jordens
fukt och syror. Deremot är afsigtlig färgläggning omisskänlig på vissa
silfverföremål, som hafva färgade band tvärt öfver den annars ofärgade
silfverytan, och på bronsföremål, t. ex. på det praktfulla antemensalet
från Broddetorp i Statens Historiska Museum.
INFATTNING AF STENAR. De ädle stenarne med deras skimrande
färger måste tidigt ådraga sig uppmärksamheten och locka till
användande. Som de voro svåra att bearbeta genom sin hårdhet, måste man
finna på ett sätt, hvarigenom de kunde fasthållas af sjelfva den yta de
skulle pryda.
Stenar af hvarjehanda slag användes under medeltiden. Ganska
stora kristaller användes; t. ex. en, som, ihålig och fattad i en
kopparstomme, sannolikt gjort tjenst som en relikgömma och af Vesterås
domkapitel deponerats i Statens Historiska Museum. Kristallens längd
är 13,3 cm., den största tjockleken 9 cm. Under 1100- och 1200-talen
användes med förkärlek ovala kristaller, så slipade, att de fått en
kölad rygg. 1 Det ser ut, som om man stundom, i brist på kristaller,
hjelpt sig med svarfvade trästycken, som öfverdragits med en färg,
som kunnat åtminstone på långt håll bedraga ögat.
Om de slag af dyrbara stenar, som användes 2, kunna följande citat
ur medeltidsurkunder gifva upplysning:
5 guldringar med olika dyrbara stenar, 1283 — 2 kandelabrar med
kristallkulor (cum nodis cristallinis), 1285 — 15 ringar med stenar —
20 ädelstenar (lapides gemmarii), 1286 — kristallkors med
elfenbensbild, kors af jaspis, litet aflångt kärl af kristall, 1311 — ett gyllene
spänne med åtta stenar, ett annat med sex stenar, 1316 — två
ljusstakar af kristall, ett skrin af kristall, ett kar (kärl) af kristall med
dyra stenar, 1346 — en guldbrads lagd med stenar, en guldring med
1 En sådan är afbildad i Teckningar ur Svenska Statens Historiska Museum (andra
häftet), ser. 6, pl. 7; kullriga kristaller pl. 4 och 6.
2 Att man i Sverige, ehuru ädle stenar ofta omtalas i handlingarna och således
ännu oftare förekommo, ännu vid medeltidens slut ej egde om dem nödig
kunskap, visar sig deraf, att biskop Hans Brask fann sig föranlåten att bedja hr
Johan i Birgittinerhuset i Rom att taga reda på ’skilnaden mellan ädle stenar
och i synnerhet perlor’. I samma bref omtalas ametist och karneol.
Skandinaviska Samfundets Handlingar., del 17, s. 92.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
