Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
510 GULDSMEDER: INFATTNING AF STENAR.
någre å Motalaspännet. Huru litet man i detta afseende var
nogräknande, synes bäst deraf, att man mången gång infattade en sten, som
förut gjort tjenst på ett perlband och som minne af den tiden bevarar
det längs igenom gående borrhålet, hvilket ofta, i följd af det
motstånd stenens hårdhet gjorde, är snedt och vindt och föga prydande.
Man var naturligtvis beroende af tillgången. Detta vållade äfven, att
man måste nöja sig med ganska svarta perlor. En profkarta på perlor
af olika godhet samt på stenar af allehanda former lemnar ett
praktfullt kyrkokärl i Statens Historiska Museum. Det har icke kunnat
komma i fråga att afbilda det här, eftersom det först på 1600-talet
kom in till Sverige; det är nämligen ett krigsbyte ur ett baierskt
kloster.
Stenarne infattades på olika sätt. Öftast var infattningen ytterst
simpel, så att den icke kunde locka uppmärksamheten från stenen;
ibland, när stenen var mycket liten, fick infattningen väl stora mått.
Mindre ofta lät man infattningen blifva
finare arbetad, så att den kunde bilda
en stenen värdig omslutning. Först
mot medeltidens slut hände det, att
stenar sattes så, att de synas
inbäddade i guldsmedsarbetet. Den under
större delen af medeltiden rådande
sunda smaken kunde icke tåla sådant.
Som infattningens art vexlade något
under århundradenas lopp, vill jag här
framhålla några olika former.
229. Fingerring af silfver med Såsom nyss nämdes, var man under
niello och safir. medeltiden angelägen att låta stenarne
höja sig öfver den yta de prydde.
Under början af medeltiden vann man i allmänhet detta syfte genom
att infatta stenen i en cylindrisk hylsa, med helrund eller oval
genomskärning, allt efter stenens form. OÖftast hade denna hylsa
upptill en alldeles slät kant. Var stenen och dermed äfven
hylsan stor, gjorde man den senare nedtill något vidgad, så att
hon icke syntes för ögat såsom utan allt sammanhang satt på sin
plats. Redan ganska tidigt sökte man häfva enformigheten af de
släta hylsorna genom att kring deras fot lägga en efter
omständigheterna finare eller kraftigare tvärstreckad eller kornig tråd, hvarjämte
man lät från hylsans öfre kant skjuta ut tätt intill hvarandra
sittande tungor, smådelade blad eller en i en rad af ringar lagd tråd.
Något tungt hade alltid detta sätt att infatta stenarne och likväl
gaf det icke det nödiga intrycket af garanti för stenens qvarsittande:
eI
Fig. 229. Efter original i Statens Historiska Museum (Dunefyndet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
