Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GULDSMEDER: EMALJ. 511
isynnerhet när hylsan är fullt cylindrisk, ser det ut, som om stenarne
skulle falla ut, ifall man vänder smycket så, att den öfre sidan kommer
nedåt.
Den senare bristen blef på ett förträffligt sätt afhjelpt dermed, att
man lät från infattningen framspringa klor, som på ett kraftigt sätt
visa, att stenen hålles stadigt i sitt läge. För att häfva det tunga i
infattningen fann man ock på ett förträffligt medel, i det man gjorde
hylsan låg, och lät henne få på undersidan en plan afslutning och
satte den sålunda formade hylsan på ett stift. Denna anordning
förekommer å Motalasmycket, hvilket i fråga om finhet i sättet att infatta
stenarne är ett mästerstycke, som söker sin like i hvilket museum som
helst. De stenen fasthållande klorna börja att visa sig under
1200-talet 1 och man finner dem äfven under det följande århundradet, ehuru
finare, såsom på Motalasmycket.
Under återstoden af medeltiden, från den senare hälften af
1300-talet och intill tidehvarfvets slut, synes man mindre hafva slösat med
stenar. Ett sådant praktföremål t. ex. som det s. k. Oldenburgska
hornet, förfärdigadt på beställning af k. Kristiern I, har ingen ende sten
att uppvisa. När under denna senare period stenar anbragtes å ett
föremål, hade man alldeles gått ifrån den gode seden att låta stenarne
få en framstående plats. Ett prof på denna sämre smak lemnar en
fingerring i Statens Historiska Museum, som å insidan har inristade
bokstäfver, hvilka synas vara initialerna till k. Gustaf I:s föräldrars
namn. 2
De ädle stenarne ådrogo genom kostbarhet och glans så mycken
uppmärksamhet af medeltidens menniskor, att man allmänt tilltrodde
dem mystiska krafter. Derom får jag tala i ett annat sammanhang.
EMALJ. 3 En färgglans, liknande den, som infattade stenar spridde
öfver ett metallföremål, kunde ock erhållas genom användande af emalj.
Ordet är för vårt språk främmande. Det, som dermed betecknades,
kallades i sent latin smaltum, hvaraf bildats det italienska smalto, det
franska esmail, som med nutidens stafsätt skrifves émail. Det latinska
ordet är tydligen beslägtadt med det svenska smälta, med det tyska
1 En fingerring med en på detta sätt fasthållen sten är funnen i Mainz’
domkyrka i en graf, som anses hafva tillhört erkebiskop Sigfrid III af Eppstein, †
1249. Jfr Hefner-Alteneck, Trachten, Kunstwerke und Geräthschaften, andra
uppl., pl. 72.
2 Afbildad i Teckningar ur Svenska Statens Historiska Museum (andra häftet), ser.
6, pl. 100.
Om emalj finnes en ganska vidlyftig litteratur. I främsta rummet må här
nämnas Labarte, Histoire des arts industriels, del 3, inledningen till Darcels
Notice des émaux (i Louvre-museet), artikeln émaillerie sur métaux i
Viollet-le-Ducs Dictionnaire du mobilier frangais, Buchers uppsats i hans Geschichte der
technischen Künste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
