Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
512 GULDSMEDER: EMALJ.
schmelzen. Tyskarne kalla ock stundom emaljen scltprelz. I en svensk
urkund af år 1346 finnes uttrycket smælt. 1
Uti emaljen ingå två ämnen: hufvudmassan är glasartad och erhåller
genom tillsats af metalloxider färg. Emaljerna äro antingen klara och
genomskinliga eller ogenomskinliga. Den senare egenskapen vinnes
genom tillsats af tennoxid.
Man plägar indela emaljerna i tre grupper: A. inkrusterade, B.
genomskinliga, anbragta å graverade ytor, C. målade. I det sist nämnda
slaget af emaljer spelar metallen ingen annan rol än träskifvan eller
duken för målaren: emaljen anbringas å metallen eller å ett på denna
redan anbragt emaljlager med tillhjelp af pensel. Med de två senare
slagen, det ena praktiseradt nästan uteslutande i Italien från slutet af
1300-talet, det andra nästan uteslutande franskt, från den senare hälften
af 1400-talet, behöfver jag ej här sysselsätta mig; de voro främmande
för de svenske guldsmedsverkstäderne och prof af dem hafva, såvidt
vi få döma efter bevarade föremål, under medeltiden aldrig kommit
till vårt land.
De inkrusterade emaljerna åter delas i två grupper: väggemaljer
(émaux cloisonnés) och gropemaljer (émaux champlevés), äfven kallade
émaux en taille d’épargne.
Antingen fick den metallskifva, som skulle prydas med emalj, en
upphöjd kant, inom hvilken fastlöddes kantstående metallribbor, som
bildade konturer åt de tillämnade figurerna samt inom dem de
vigtigaste dragen. Tomrummen mellan de sålunda erhållna ’väggarna’
(cloisons) fylldes med den pulveriserade och fuktade glasmassan och det
hela utsattes för en så pass stark hetta, att metallen icke led någon skada,
under det emaljpulvret smälte. Afsvalningen skedde långsamt och
derefter jämnades ytan medels polering. Ett i Bohuslän funnet
guldspänne, förvaradt i Statens Historiska Muscum, har å den öfre ytan
vägglamellerna bevarade, under det emaljerna fallit bort allestädes.
Lameller med bortfallen emalj förekomma äfven å Linköpingsmitran
(jfr s. 517).
Eller ock befriade man sig från det icke ringa besväret att
fastlöda de fina lamellerna, genom att å den till dekorering afsedda ytan
göra insänkningar öfverallt, der emaljen skulle anbringas; de
qvarlemnade partierna gjorde då samma tjenst som i förra fallet
guldlamellerna. Eftersom i detta slag af emaljer fältet blef borttaget, kallades
1 Emalj kallas äfven, för korthetens skuld, det med emalj prydda föremålet.
Under medeltiden användes äfven det mångtydiga ordet electrum för att
beteckna emalj (jfr Labartes anf. arb.). Denna betydelse måste ordet hafva, när
det i Necrologium lundense berättas, att någon till domkyrkan skänkt calicem
aureum electro et gemmis adornatum. Benämningen smaltum förekommer först
i senare hälften af 800-talet. — Om tillverkandet af emalj lemnas detaljerade
upplysningar i Theophili Schedula diversarum artium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
