Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VITALIEBRÖDER. 611
lösa isflaken. Så snart töväder inträffade, seglade vitaliebröderne in
till Stockholm, hvarest tio deras anförare (två riddare och åtta
väpnare) å alles vägnar, i hopp om framgång för deras käre k. Albrekt
och hans efterkommande, midsommardagen stiftade en evig messa i
sankt Nicolai kyrka till ära åt Gud, det heliga korset, de hel. Georg
och Gertrud samt alla helgon. Den prestman, som vid samma
tillfälle förordnades att uppehålla denna messa, ålades det att bedja för
deras käre herre konungen, för dem — sjöröfvarne! — och för alla
dem, som ville genom gåfvor förbättra den fromma stiftelsen.
Lybeck, trött vid detta elände, yrkade på utrustandet af en flotta,
till hvilken äfven de nederländske städerne skulle lemna sin kontingent.
Flottan skulle bestå af 36 kuggar och 4 Rhenskepp samt bemannas
med 3,600 väpnade; Lybeckarne erbjödo sig att svara för sex kuggar
och 600 män. Då förslaget rönte motstånd i de preussiske städerne,
erböd sig Lybeck att ställa 1,000 män i stället för 600 och skickade
till Helsingborg, hvarest underhandlingar fördes, femtio större och
mindre skepp med ungefär 3,000 väpnade. Men hot afskräckte icke
vitaliebröderne: under det man öfverlade i Helsingborg, brände de
Malmö. Till sist ledde dock förhandlingarna till önskadt mål. Albrekt
frigafs år 1395 för tre år. Förmådde han ej vid deras slut erlägga en
dryg lösen, skulle han vara kronan förlustig och uppgifva Stockholm,
som under väntetiden skulle innehafvas af en hanseatisk besättning.
Vitaliebrödernes uppgift var således slut, men sjöröfveriet fortfor och
antog allt betänkligare mått.
Under det nya skedet af deras tillvara sträckte sig fältet för deras
verksamhet från Finska viken till Calais. De satte sig i besittning af
Åbo och Viborg samt hindrade handelsfärderna till ÖNeva. Gotland
hade genom sitt beqväma läge tidigt ådragit sig deras uppmärksamhet.
I april 1395 togo de, anförde af hertig Johan af Meklenburg och
rådmän från Wismar, ön i formlig besittning.
Jag vill icke längre följa utvecklingen af detta röfvareväsende,
som ej upphörde förr än på 1430-talet, särskildt uppblomstrande under
den pommerske k. Eriks långvariga krig med Holsteinarne. 1 Det
anförda torde vara tillräckligt för att visa, hvilka hinder under mer än
ett halft århundrade reste sig för den normala utvecklingen af handeln
från och på Sverige. Det är allenast en episod, i hög grad
karakteristisk för förhållandena, som jag till sist vill meddela.
År 1396 hade staden Kalmar, som redan tidigare hade visat
intresse för sjöröfvarnes utrotande, på uppmaning af höfdingarne å
Kalmars och Borgholms slott, utskickat två skepp med 80 väpnade män.
Utanför Gotland träffade de sjöröfvare, som de jagade bort mot den
1 Om Vitaliebröderne och deras framfart, jfr Koppmans inledning till
Hanserecesse del 4, Voigts afhandling Die Vitalienbrüder i Raumers Historisches
Taschenbuch (ny följd, årg. 2), Erslev, Dronning Margrethe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
