Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TULLEN. 619
Det är tydligt, att förhållandena i Sverige gestaltade sig på något
annat sätt än i Danmark. Seden att upptaga tull har väl regeringen
äfven hos oss hemtat från Tyskland, men när det skedde, kan nu, i
följd af urkundernas tystnad, icke utrönas. Så mycket veta vi blott,
att i den första handelstraktat, som blifvit till vår tid bevarad, af år
1250 eller 1251, befriar Birger jarl Lybeckarne, som kommo med varor
till Sverige, ’från skatt och tull af hvad slag som helst’ (a tributo et
theloneo quolibet), under förutsättning af reprocitet. Det är möjligt,
att denna frihet var dem gifven redan under k. Knut Erikssons tid.
Något senare heter det, att Svenskarne redan länge åtnjutit tullfrihet
i Eybeok. i År 1261 fingo äfven Hamburgarne Tullfrihet i svenska
hamnar, men dervid fordrades, att skepparen skulle särskildt uppgifva,
hvilke af de om bord varande hade hemort i Hamburg. Tio år
derefter gaf k. Valdemar Rigaborne frihet från all pedagium, teloneum och
exactio. Det sista ordet Catkräfning ;) svarar tydligt mot tributum. Med
pedagium förstås en personlig afgift, med hvilken främlingen köpte sig
konungens skydd.2 K. Magnus fritog år 1276 gotländske köpmän,
såväl af tysk som gutnisk härkomst, från pedagium och teloneum.
Deremot omtala privilegiebrefven t. ex. för Kampen (1313 o. s. v.) ingen
tullfrihet. Furst Henrik af Meklenburg gaf staden Wismar år 1328
rätt att låta Visbybor och alle Svenskar åtnjuta tullfrihet, hvilket
förutsätter, att Wismars köpmän åtnjöto samme förmon i Sverige.
Alltså funnos åtminstone under 1200-talet i Sverige för
ankommande köpmän afgifter, dels lagda på personerna, dels på varorna. En
uppgift om en utförseltull finna vi i det bref af år 1314, i hvilket
hertig Erik omtalar, att fogdarne inom hans område af gammalt
upptagit af alla främmande fartyg, som hemtat sill-last, en godtycklig
afgift; på derom gjord framställning medgifver han, att Kampens
borgare aldrig skola för hvar tysk däst sill erlägga i tull mera än sex
sterlingar. I privilegier, som gifva tullfrihet, omtalas för öfrigt tull
i sammanhang med såväl in- som utlöpande fartyg.
Lybeckarnes tullfrihet stadfästes år 1336 m. fl. år af k. Magnus
Eriksson. Jag vet icke, huru denne undantagsförmon skall förlikas med
Olai Petri af senare förhållanden styrkta uppgift, att ’det i denna k.
Magni tid vore beslutadt, att alle köpmän, som förde specerier hit till
landet, skulle för hvart värde af fyratio mark föra en lödig mark,
hvilken de på myntet bära skulle och taga igen halffemte mark, så
godt var myntet ännu på den tiden. Detta skedde, på det myntet
skulle förökas i landet. Samme stadge vard ofta sedan förnyad.
Olai Petri antagande, att 41/2 mark penningar svarade mot en lödig
mark är oriktig och för öfrigt skulle, derest köpmannen fick full
ersättning, ingen penningevinst gjorts för det allmänna. På k. Magni
1 Rydberg, Sverges traktater del 1, s. 214.
2 Falke, Geschichte des deutschen Zollwesens s. 15, 128.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
