Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SILLFÅNGST 1 ÖSTERSJÖN. 665
Henrik i Linköping år 1279 till Nydala kloster två socknar längst i
söder på Öland, Ottenby (sedermera kallad Ås) och Mykleby, på det
att munkarne ej längre skulle lida under alltför stor brist på sill, som
i väsentlig mon utgjorde deras föda. Det synes emellertid, som om
sillen redan vid midten af 1300-talet hade dragit sig mera vesterut, 1
så att icke hela Ölands befolkning kunde vid sin ö få tillräckligt förråd:
hertiginnan Ingeborg talar år 1346 om de norre Öländingarnes färder
till Bornholm och andre orter för att fanga sill.
Bornholm besöktes under 1300-talet af Tyskar för sillfiskets skuld.
År 1375 klaga Danzigarne öfver den tionde, som erkebiskopens fogde
på ön mot deras gamla friheter utkräfde af fiskarne. År 1378 fingo
Tyskarne i en af öns tre städer upprätta ett gille. År 1379 lågo tretton
preussiska skepp vid ön för att fånga sill, år 1392 kommo skepp från
Danzig, Elbing och Königsberg. Fisket fortgick här under 1400-talet.
På ön bereddes salt, men det befanns så dåligt, att de preussiske
städerne förbödo dess införande. 2
Äfven omtalas sillfiske idkadt vid sydöstra och södra kusterna af
Skåne, i närheten af de der liggande städerne (Sömmershamn, Ystad,
Trelleborg), från hvilke man behöfde hemta så lifsmedcl som annat,
som behöfdes för fiskens bevarande. Visserligen åberopade Tyskarne
sin rätt att idka fiskfångst hvar dem behagade utanför Skånes kust,
men det synes, som om hansan ej varit belåten med fiske och
sillsaltning, som bedrefs annorstädes än vid Skanör och Falsterbo;
åtminstone klagades det år 1393 deröfver, att många menniskor saltade
sill i Ellenbogen (Malmö), Ystad och Trelleborg. 3 Förmodligen fann
man det svårare att öfver detta å skilda orter idkade fiske hafva
kontroll. Å andra sidan synes man dock stundom hafva hållit på
fiskrätten å dessa orter. År 1384 skrefs från Ystad till Danzig med
begäran, att dess borgare skulle som vanligt infinna sig om hösten för
att fiska. Att denna inbjudning varit dikterad af intresse för Tyskarnes
fiske är föga troligt, ty fyra år derefter skrifves ett skarpt bref till
Ystad, i hvilket från tysk sida klagas deröfver, att man ej från staden
fick utföra salt, tunnor, garn, trä, kol m. m., att prisen för lifsmedel
voro i hög grad uppdrifna, att när köp medgafs, de lemnade varorna
gemenligen voro af usel beskaffenhet, att Tyskarne beskylldes för våld
derföre att de på väg till och från sina bodar gingo öfver mark, som
icke var deras, att ny tull afpressades, att köpmannen, när han före
affärden erlade sin tullörtug, ej fick af tullskrifvaren qvitto, så vida
han ej erlade ytterligare 4 hvita penningar. 14 Klagomål, ehuru ej
detaljerade, fördes vid samma tid öfver behandlingen i Simrishamn.
1 Från en tidig del af medeltiden omtalas sillfiske under den pommerska kusten,
men tillgången der visade sig sedermera helt obetydlig.
2 Hirsch, anf. arbete, Styffe, Skandinavien under unionstiden.
3 Koppmann, Hanserecesse del 4, 135.
4 Koppman, Hanserecesse del 3, s. 392.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
