Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
670 SKANÖR OCH FALSTERBC.
Malmöstadge uppgifves, huru stor käpp man fick begagna: den fick
gå från foten upp till armhålan.
Tyskarne klagade mycket öfver utpressningar af de danska
myndigheterna och tillfällen till sådana erbödo sig otaliga gånger, icke
minst i anledning af medeltidens förkärlek för pedantiska bestämmelser.
Så införsel- som utförseltull erlades; från den senare voro dock
fritagna dels sådana varor, som osålda åter utskeppades, dels allt, som
var på stället inköpt. Tull erlades för såväl fartyg som varor. För
rätten att handla i land måste afgift erläggas till den danska kronan,
andra afgifter erlades till den egne staden. I början synes den danske
fogden hafva hållit köpmännen tillhanda vagnar med ’vagnkarlar’,
lossningspråmar o. d. med pråmkarlar, sjökarlar eller skutmän, och afgift
för deras begagnande uppbars. Småningom medgafs det dock
köpmännen att hålla sig egne pråmar och vagnar, dock, såsom nyss sades,
mot erläggande af en viss afgift. Hamnbevakning utöfvades af exactores,
som synas hafva kallats sillkräfvare. Särskilda privilegier, märkligt nog
gifna af konungarne, medgåfvo att lossa äfven å helgdagar! (t. ex. för
Rostock 1315) — de anländande voro tydligen ifrige att med det första
komma i ordning med sina varor —, att bära vapen intill dess man
kommit till det Thus, i hvilket man skulle vistas, att uppskjuta med
erläggande af utförseltullen intill dess lastvagnen kom ned till vattnet,
att Dehålla sina varor okränkta, äfven om vagnen stjelpte eller
körsvennen kört vilse, om pråmen sjunkit. Vagnarne drogos af två eller
fyra hästar (1326, 1352, 1365). De skulle, enligt dr. Margaretas och
k. Eriks förordning för Skanör och Falsterbo, kunna föra ett fullt lass,
hvilket i Malmöstadgan närmare bestämmes som 30 valar.
Åt skutorna, som samlades för sillfångsten, anvisades platser så,
att hvar stads skutor kommo i närheten af stadens fit, men skutor
kommo äfven från Tyskland och Danmark, hvilkas skeppare ej hade
tillgång på något fit. Rörande fisket gjordes hvarjehanda bestämmelser,
t. ex. rörande nätmaskornas storlek (1386). Fiskarne fingo ej bära
vapen. Till förekommande af stridigheter skulle tyska och danska
fiskeskutor vara skilda: de tyske fiskarne fingo ej ligga bland fiskarne
från Mön, Låland, Falsterbo och Skelsör, ej heller- vid Knaä, der fiskarne
från Koge, Holsingborg och andre danske orter hade sin plats. Man
fick ej ro ut till fiskoskutorna för att köpa, utan skulle all försäljning
försiggå i land, man fick ej ombord eller på stranden salta mera än
en half läst sill. Det var förbudet för fiskarne att gifva sig ut annat
än för att sätta ut och upptaga garnen. Vid utfärden skulle fiskaren
taga med sig ett märke från tullnären, så att han kunde bevisa sin
rättsliga tillvara, i fall han blef väderdrifven till annan ort.
När sillen var uppköpt, skulle den saltas, hvadan tillförseln af salt
var af största vigt. Bäst ansågs det lüneburgska vara, hvarföre ock
1 Man fick deremot ej lossa nattetid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
