Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKANÖR OCH FALSTERBO. 671
k. Hans år 1509 förböd användandet af annat salt; förbudet måste
dock redan samma år upphäfvas. Närmast i godhet sattes saltet från
Kolberg, sämst ansågs Bajsaltet vara. De från städerne medförde
tunnbindarne fingo ej å stället tillverka eller ens reparera tunnor, på det
icke tunnbindareembetena i hemstäderne skulle blifva lidande, 1 men
väl slå igen tunnorna och banda dem. Tunnorna skulle vara af samma
storlek — den rostockska tunnan togs till mönster — och skulle man
genom märke på tunnan kunna se, icke blott hvilken stads borgare
stodo för hennec i ansvar, utan äfven hvilken grad af godhet sillen
hade. Fiskarne fingo ej af läggekonan’ stjelpas ned i tunnorna, utan
fisk skulle nedläggas efter fisk, saltningen skulle göras med största
omsorg, och skulle sillen vara lika god i midten af tunnan som i hennes
ändar (1375). Den sill, som från Skåne införts till städerne, fick ej
från dem utskeppas utan att hafva granskats (1497).
Om betydelsen af sillfisket utanför Skanör och Falsterbo kunna
vi sluta derifrån, att deri deltogo, enligt uppgift från början af
1500-talet, 37,500 karlar, fördelade på 7,515 skutor. Hvilket hvimmel af
menniskor, hvilka ytor måste ej hafva upptagits af de till torkning
upphängda garnen. Fisket pågick från vid pass midten af augusti
(som begynnelsedag angifves den 10, 15, 24) och afslutades vid den
hel. Dionysii tid (den 9 oktober). Det var fiskarne förbudet att segla
bort före denna dag.
Den lybske kronisten Herman Kroner uppgifver, att sillen
upphörde att gå till vid den skånska kusten år 1425 samt att den vid
denna tid drog sig öfver till Nordsjön, hvilket lade grunden till de
vesterländske köpmännens rikedom. Samtida uppgifter vederlägga dock
på det bestämdaste detta påstående. Sillfisket var stundom dåligt, t. ex.
1411, 1412, 1416, 1425, och detta fall är ock förutsedt i flere
privilegiebref, men äfven efter 1425 fortgick det och var ofta mycket ymnigt,
t. ex. år 1432 samt åren 1482—1495. Under vissa af dessa år var
fångsten så betydlig, att man, emedan tunnor och salt ej funnos i
tillräcklig myckenhet, måste kasta ut en stor del af den fångade sillen i
hafvet.
Konungens fogde köpte upp sill, en del efter köpmanspris, men
en icke ringa del genom s. k. konungsköp; hvar fiskare, han månde
vara sin egen eller stå i annan mans tjenst, skulle i konungsköp sälja
till konungens fogdar tre valar för ungefär hälften af det gällande
priset. Men städerne unnade icke konungen någon alltför stor förtjenst
och de voro mäktige nog att i detta afseende uppträda med förbud:
konungens fogde, heter det år 1376, får ej salta mera än cn dag.
Det var dock ej endast fiskare, som strömmade till Skanör och
Falsterbo, under höstfisket, utan ock, såsom nyss nämndes, hand-
2 Den tunnbindaregesäll, som dristade göra tunnor i Skåne, blef ej i hemmet
upptagen i embetet (1478).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
