Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SEJAN. SILFARI. LÄRFT. SÄCKDUK. FILETUM. 711
upptagas sæian, sæiæn, sæin, sericum och selkeswef som
likbetydande ord. Förmodligen har ljudlikheten mellan sejan och det
franska soie vållat misstaget. Ty ett misstag är det: sejan är utan fråga
ett ylletyg. År 1316 gafs i ett testamente åt en tjenarinna ’en tunica
de sæin’. År 1347 omtalas sejan såsom en af de varor, med hvilka man
å Kopparberget betalade arbetarens löner; priset för sejan var dessutom
ganska lågt, lägre än för de flesta ylletyg (jfr s. 709). Om än på
1500-talet, enligt Peder Svarts vittnesbörd, det fanns mycket silke och sindal
på Falan (vid Kopparberget), är det icke antagligt, att de dyrbara tygen
buros af arbetare. Annu tydligare vittnesbörd lemnas af ett dokument
af år 1340, i hvilken omtalas tre svenska baner af sericum (siden), två
af pannus (kläde), ett norskt baner af sericum, ett af pannus och två af
sæian. Häraf måste vi tydligen draga den slutsatsen, att sejan icke är
siden, ej heller vanligt kläde. 1 Det say, som åtminstone sedan 1466
tillverkades i Norwich, var ett ylletyg, hvars pris i allmänhet motsvarar
priset för kersey. I Tyskland var saye namnet på ett tunnt ylletyg.
Du Cange förklarar ock sejan (saya, sagum, sagin, saia, sacum) vara ett
ylletyg. Dock fanns, åtminstone i senare tid, halfsejan, i hvilket yllet
var blandadt med silke, men detta kallas i sajemakarnes i Hamburg
skrå af år 1613 ’seiden Herrensaye’: att orden ’seiden’ är tillagdt visar,
att sejan i vanliga fall icke var af silke. 2
År 1347 heter det sejan eller silfari. Det senare namnet
förekommer ensamt i en annan urkund från samma år. Du Cange har ett
ord silfori, betecknande ett slags tyg, hvars beskaffenhet dock ej framgår
af citaten. 3
Ehuru lärft från urgamla tider flitigt tillverkades i Sverige, fann
man sig dock föranlåten att importera linnetyg. År 1523 Comtalas
mönsterslærefft, från Münster i Westfalen, ett land, som var kändt
för sin linne-industri.1 År 1347 omtalas repælærift af dubbel bredd
och dyrare än det vanliga svenska och småländska lärftet; vi återfinna
det år 1446 i Danzigs räkenskaper under namnet reppenleinwand. År
1444 omtalas en bonad af sotlärft; om detta var af svensk eller
utländsk tillverkning kan jag icke uppgifva.
Till lärfter få vi ock räkna säckduk, i Tyskland kallad
sackenleinwand. 5
Möjligen är det tyg, som år 1316 kallas filetum, år 1334 filyt, att
hänföra till lärften. Du Cange upptager ett ord filetum med betydelse lärft.
1 I det norska Börgynjar kalfskinn omtalas äfven baner med silke och baner med
sæi — alltså sæi icke silke.
Sajemakare-embetet upprättades i Hamburg år 1586 på initiativ af en från
Antwerpen invandrande person.
3 Pannus de silfori; sarica serica de silfori.
4 År 1340 omtalas rosendukar. Det förnämsta westfaliska linnet (från
Osnabrück) kallas åtminstone i vår tid rosenlinnen.
Jag antager att Særkewæff, som omtalas, Granlund, Gustaf I:s registratur del 1
s. 152, bör vara sæckewæff.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
