Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 4. Bergsbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
722 GRUFVOR 1 NÄÅRIKE OCIH VESTMANLAND.
Den omständigheten, att berget icke nämnes efter orten, utan efter en
person, synes mig nästan gifva vid handen, att berget af denna
personen blifvit upptäckt, och att Noraskogs berg således börjat bearbetas
icke så synnerligen långt före år 1413. En hytta i jernberget i Nora
socken omtalas dock redan år 1378. Malmtillgången måste emellertid
hafva varit stor, då skatten det nämnda året kunde uppgå till så högt
belopp.
VESTMANLAND.
I landskapets vestliga del låg alldeles invid Nora berg ett annat
kalladt Lindes berg. Lindesberg räknades vid midten af 1300-talet till
Norbergs lag, — den tiden var förmodligen Noraskogs berg ännu ej funnet
— men år 1465 hade Lindesberg, enligt Styffe, egen bergsfogde. Ehuru
Nora och Lindesberg under medeltiden räknades till två skilda landskap,
synes förbindelsen dem emellan, på grund af det nära läget, hafva
varit synnerligen liflig, hvadan de två bergen ofta omtalas tillsammans.
År 1497 funnos i de två bergen månge bergsmän, men år 1509 voro
ödeshyttorna många. Vid den tiden heter det, att Lindesberg ej brukats
på en mansålder.
Ungefär vid den tiden upptäcktes silfvergrufvan vid Sala, det s. k.
Salberget, midt i en gammal bygd, der jordbruket dittills varit
hufvudnäringen. Senare tiders försök att åt denna silfvergrufva vindicera en
hög ålder, äro alla gripna ur luften. De göras omöjliga genom det
bestämda uttrycket i 1512 års privilegier, att silfverberget är funnet ’i
thenne näst forledne aar’. Salberget vigdes’ år 1510 och det ordnade
bergsbruket här får således räknas från detta år. Upptäckten helsades
med synnerlig glädje: ju mera silfver de svenska bergen gåfvo, desto
mera skulle den betryckta ställningen i landet kunna höjas genom
rikligare tillgång för klingande mynt. Bönderne i trakten öfvergåfvo till
en stor del åkerbruket, för att bryta malm: biskop Otto i Vesterås
klagar i januari 1511, att han numera får af bönderne derstädes 3—4
pund i sädestionde i stället för de fem eller sex läster han plägade
erhålla innan berget påfanns. Folk och varor strömmade till Sala:
bergsmännen i Norberg klagade redan år 1510, att all tillförsel numera gick
till det nya berget, hvadan de ledo stor nöd; de anhöllo derföre, att
de skulle få komma in i d. v. s. få del i Salberget. Arbetet bedrefs
med synnerlig ifver: man nöjde sig ej med den en gång uppdagade
fyndigheten, utan sökte efter nya streck. År 1516 hade man upptagit
en ny rymning; i åtta dagar satte fogden 120 karlar att arbeta der,
senarc nedsattes antalet till 70, hvarförutom tolf hästar dagligen släpade
fram 200 stockar, som skulle användas till bergets brännande. Arbetet
vard kändt och väckte ett stort uppseende, men frukten var tillsvidare
ingen. Samtidigt lät fogden i hemlighet fresta annorstädes i marken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
