Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 4. Bergsbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KRONAN OCH BERGEN. BERGSMÄN. ASYLRÄTT. 727
rätten eller på rätten till skatt. Visst är att den följande tiden voro
anspråken på eganderätt fullt utpräglade.
Kronans ställning till bergverken var i grunden detsamma som
hennes förhållande till städerne; när regenten under medeltiden talar
om ’våra berg’, betyder detta icke mera än när han talar om ’våre
städer’. De förhållanden, under hvilka sammanlefnaden och
verksamheten i städerne och vid bergverken utvecklades, voro i hög grad
afvikande från dem, som hade från urminnes tider utbildat sig på
landsbygden, hvars lif var det normala, af häfd och lag hägnadt och ordnadt.
För dessa nya förhållanden, för hvilka den ärfde seden och de gamla
lagarna ej räckte till, tarfvades nya ordningar, och dessa utgingo för
bergverken, liksom för städerne, från konungen, hvilken mot slutet af
1200-talet uttryckligen förbehöll sig rätten att med råds råd stadga i
de ärenden, som förut ej voro satta i lag. Dessa stadganden, som i
förhållande till bondelagen voro undantagsstadganden, lämpades efter
särskilda förhållanden och meddelade hvarjehanda förmoner. På
nutidens och någon gång på den tidens språk kallas de privilegier.
Att omtänksamme regenter vore angelägne om bergverkens
utveckling var naturligt. Denna utveckling beredde kronan hvarjehanda
ekonomiske förmoner och man synes ingalunda hafva varit benägen att
låta desse blifva för små. Kronan hade i vissa berg andelar, hvilke,
när de ej voro gifne i förläning, bearbetades för kronans räkning. Men
äfven af det, som tillhörde enskilde, hvilke icke voro frälse, hade kronan
ganska betydliga inkomster. Om frälsets skattefrihet för dess
bergsbruk har redan varit tal. Det synes, som om det af de maktegande
tagits som en afgjord sak. Det oaktadt förekomma särskilda
förklaringar om frälsefrihet med afseende på bergsbruket, såsom år 1444. då
en välbördig man genom ett bref fick frälse och frihet för en hytta på
Norberg.
Bergverksidkarne kallades bergsmän. De voro af olika ursprung:
än bönder från den omgifvande orten, som egnade sig åt det nya
arbete, med hvilket man bragte bergens skatter i dagen, än personer,
som, med förut förvärfvad kännedom om bergsbruk, kommo från
främmande håll för att dela arbete och vinst. Det redan omtalade brefvet
af år 1516 visar, med hvilken spänning man följde nya företag vid
bergen. Det synes dock, som om de styrande i början hade ansett sig
behöfva genom särskilda åtgärder försäkra bergen om arbetare, ty något
annat syfte kan ej hafva funnits för den asylrätt, som tillkom bergen.
Redan i privilegierna af år 1340 för vestra berget i Närike heter det:
»vi lofve alle dem, som komma till förenämnde bergsmän, för att blifva
när dem, att vara alldeles feloge både till lif och gods för hvad
missgerningar de förut hafva gjort, såvida de icke äro mördare, tjufvar eller
förrädare, dock så, att de ega göra den rätte målseganden, om han
kommer efter dem, lika för sina brott» I 1347 års privilegier för Koppar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
