Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 4. Bergsbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
732 BERGSBRUKET.
kommo i bruk, måste redan den tidigare behandlingen af jernmalmen
hafva kallats blåsning, ty blåsare omtalas redan år 1340.
Två slag jern omtalas i medeltidens urkunder, loppojern (på tyska
luppeneisen) och osmundsjern. I senare tid, då förbättringar i jernets
behandling blifvit införda, göres ej längre någon egentlig skilnad mellan
loppsmide och osmundssmide, hvadan det ej blir mig möjligt att med
säkerhet förklara den fordom verkligen förekommande skilnaden mellan
loppojern och osmundsjern — en person ville i början af 1500-talet
för ett särskildt ändamål hellre hafva det förra. Osmundsjernet ’höggs’
(1529) i mindre stycken, kallade osmundar, hvilka skulle vara af en
viss vigt, såvida icke jernet skulle kallas ogildt (1354). På 1300-talet
(1340, 1354) var det föreskrifvet, att 24 osmundar skulle väga ett pund.
År 1520 medgafs det bergsmännen, för den rådande dyra tidens skuld,
att hugga jernet mindre, så att 27, ja till och med 29 osmundar kunde
gå på Tifspundet. Tre år senare omtalas utan vidare 28 osmundar såsom
vägande ett bismanspund. Kontrollen öfver osmundshuggningen sköttes
af konungens fogdar.
Silfret, så eftersökt för mynthusens skuld, var utsatt för en
omständligare benandli ne än de två redan nämnde metallerne. Malmen
sofrades d. v. s. krossades med hammare, på det metallen skulle på
mekanisk väg shilja. från stenen; detta särskiljande underlättades genom
vaskning. N 1530 fick en tysk man nrättighet att vid Salberget göra
sig till godo det silfver, som kunde träffas i gamla vaskrännor. Silfret
smältes i ’bröstugnar’, och befriades genom drifning’ från tillsats af
andra metaller, förnämligast bly.
En noggrann kontroll erfordrades, för att man skulle få silfver af
nödig finhet. I riksrådets stadga af år 1491 angående silfret föreskrefs,
att bergsfogden å silfverbergen i Vesterås stift och bergsmännen skulle
inför biskopen och den, som för tillfället var höfdinge på Vesterås hus,
med ed förbinda sig att lyda allt hvad regeringen fann lämpligt
föreskrifva rörande silfrots behandling. Drifningen skulle verkställas i
närvara af bergsfogden och teckenmästaren. Hvar bergsman skulle med
en stamp sla in sitt märke å det silfver han drifvit och derefter
uppvisa det för den guldsmed, hvilken tjenstgjorde som teckenmästare.
Denne hade rätt att vika, böja och probera det inlemnade silfret. Fann
han det fint nog, satte han derå äfven kronans märke. Underkännde
han det, skulle han, mot en viss ersättning, gifva det tillräcklig finhet.
Var ej bergsmannen nöjd med resultatet af teckenmästarens
undersökning, hänsköts frågan till myntmästaren i Vesterås, som till silfrets
profvande hade att tillkalla verkmästaren i Vesterås’ guldsmedsembete
och en annan guldsmed (1489).
tlätten att köpa det ur svenska grufvor komna silfret hade kronan
tillegnat sig för myntets skuld. Stadgen för silfverbergen af år 1489
föreskrifver, att allt silfver skulle säljas till myntmästaren i Vesterås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
